onsdag, september 23, 2009

Det är kvinnan som uppfostrar barnen, pappan är passiv

Ämne: Jämställdhet, föräldraskap och föräldraledighet

I Alltombarn får Ingemar Gens föra fram sina tankar om barnuppfostran och varför pappor inte är hemma så mycket med sina barn.

Det första han skriver är att papporna är passiva i sin föräldraroll:

"- Pappan är passiv, han ”hjälper till” och kör vagnen, men det är mamman som tar alla beslut. Det är hon som packar skötväskan och bäddar ner barnet i vagnen. Det är en bra bit kvar tills det omvända inträffar: Att pappan packar alla prylar som behövs, bäddar ner barnet och sedan fråga mamman om hon vill köra vagnen. Att pappan är passiv leder ofta till missnöje. Han förstår inte mamman, eller hennes behov, och han är dålig på att följa hennes riktlinjer"

Jag tycker att hans beskrivning är tragisk, beklämmande och jag hoppas att den inte stämmer. Tyvärr gör den nog generellt det. Dock tror jag att den stämmer bäst på pappor som inte är hemma heltid med sina. Men den sista meningen förstår jag inte alls. Det är väl barnet han ska förstå och barnets behov som är det viktigaste?

Sedan tar han upp problematiken att det är mamman som bestämmer över hur föräldraledigheten ska delas upp:
"– Politiskt har man alltid ansträngt sig för att övertyga män om deras ansvar och att de inte ska smita undan. Därför tänker vi att män låter bli att ta ut sin barnledighet – inte att de hindras. Studier visar dock att det är kvinnan som bestämmer om vem som ska vara hemma och när. Men det är inte politiskt möjligt att, eller i den allmänna debatten, säga till kvinnor: ”var inte så snål – låt din man vara hemma litet också”. Jag är övertygad om att det skulle uppfattas som skuldbeläggande av en grupp som gör så gott den kan att säga att mödrar manipulerar föräldraledigheten…"

Jag förstår verkligen inte detta. Är man inte, oftast, två i ett förhållande? Kan man då inte som man stå upp för sin önskan att vara hemma med sitt barn? Hur svårt är det att säga: "Vi ska dela ledigheten lika, jag accepterar inte något annat". Ett stort problem tror jag är att par inte tar upp den här frågan innan de får barnet. För när barnet är fött så får mamman försprång för varje dag hon är hemma och ju längre man väntar desto svårare lär det bli för pappan att argumentera för sin sak. Han har ju inte sakkunskapen.


Bilden länkad från pappaledig.se


Dessutom måste man som pappa slåss för sin tid med barnet, även innan man är hemma på heltid. Barnet lär bli mammigt efter ett tag. Då har man egentligen bara ett enda alternativ. Det är att spendera mer tid med barnet. Barnet kommer att gråta en stund, men sedan går det bra och barnet vill leka och hålla på som vanligt även med pappan. Det är viktigt att skapa sig egna rutiner med sitt barn. (Jag vill bara säga att jag inte upplevt detta eftersom mamman förstår att jag också vill ta ansvar för vår lilla)

När både mamman och pappan är med barnet är det också viktigt att man som pappa tar ansvar och fixar och donar. Och ännu viktigare: om barnet skriker och mamman vill ta över, säg ifrån! Säg att du fixar detta. Om mamman tar över varje gång så känner pappan sig dålig och barnet tror att det bara är mamman som kan. Den situationen är inte bra.


Så min slutsats är: Jag tycker att pappor är för dåliga på att ta för sig och kräva sin tid till barnet. Jag tycker att det är dåligt om det finns mammor som försöker hindra pappan att ta sitt ansvar, men pappan behöver inte skriva över dagar på mamman. Lev snålt ett par år och skyll inte på ekonomin, för det är sällan den riktiga anledningen.

6 kommentarer:

  1. Jag har alltid haft svårare för att höra barnens skrik än maken. De liksom skär igenom märg och ben på mig, medan han bara hör högt skrik. (I dag, när barnen inte skriker sådär längre, reagerar jag fortfarande mycket mer på grannbebisens skrik som vi hör genom väggen.)

    Om det är biologiskt på någon vänster, kan det vara en av anledningarna till att mammor vill rycka in när barnet skriker. Kanske. Jag brukade i alla fall lägga huvudet under kudden eller gå ut, för att slippa höra det.

    Ibland måste man övervinna sig själv. Det önskar jag att både mammor och pappor kunde tänka på mer, när det handlar om "bara mamma kan X" och "pappa kan inte Y" – som ju det ofta hörs sägas.

    SvaraRadera
  2. Jo, det är möjligt att det är biologiskt. Jag tror dock att det är mer att mamman hela tiden varit närvarande och därför reagerar mer på instinkt. (Det är i alla fall oftast mamman) Och därför vet hon kanske hur hon snabbt ska få barnet att sluta skrika snabbt.

    Pappan blir mer tafatt, men han kommer att lyckas till slut. Och jag tror att det är mycket viktigt både för honom och för barnet att han får chansen.

    Vi var på ett bröllop när lillan skrek som en galning. Jag gick omkring med henne och fick tusen tips från andra mammor. Vi kan säga såhär, till slut blev jag tämligen otrevlig eftersom jag visste att jag skulle lyckas, även om jag behövde lite tid. Vad jag inte behövde var "goda råd" från personer som inte alls kände den lilla. (Detta var innan jag var föräldraledig) Jag lyckades till slut också vilket var skönt för mig och skönt för barnets mamma som inte behövde rycka in!

    Bu har jag inga problem att trösta henne när hon är ledsen, men nu har jag ju varit hemma ett par månader och hon litar på mig och vet att jag finns där. Det är en skön känsla!

    SvaraRadera
  3. Det var själva reaktionen på skriket som jag tror möjligen kan vara något nedärvt. För vi har tagit hand om barnen lika mycket. Maken har alltid varit bra på att trösta barnen, däremot har han inte reagerat lika snabbt på ylen. Så jag har alltid hoppat upp och flaxat frustrerat även när han haft "vakten".

    Jag har aldrig haft något behov att vara behövd, tvärtom tyckt att det varit väldigt jobbigt under barnens mammiga perioder.

    SvaraRadera
  4. Ok, det är ju något som jag omöjligen kan veta om det stämmer, men visst. Det kan ligga något i det. Det är möjligt att min sambo reagerar mer på "skriket" än vad jag gör. Men samtidigt var det ju hon som var hemma från början och kanske därför behövs bry sig mer om skriken än jag behövt.

    Äh, jag vet inte riktigt vad jag säger, men jag är allmänt tämligen skeptiskt till biologiska förklaringar. Det finns säkert saker som är biologiska, men jag tror också att det är väldigt lätt att ta till "biologi"-argumentet för att förklara skillnader...

    SvaraRadera
  5. Jag tror att det är vanligt att kvinnan bestämmer hur och när pappan får ta ut sin föräldraledighet.
    Jag behöver inte gå längre än till hur det har fungerat när föräldradagarna skulle fördelas mellan mig och min fru.

    Jag skulle även drista mig till att påstå att anledningen varför många män är passiva kring runt-om-kring hanteringen av ett barn till stor del beror på att alla misstag kritiseras.

    Tänkte avsluta med en standard disclaimer:
    Naturligtvis finns det avvikelser och texten ovan beskriver mina egna tankar och erfarenheter.

    SvaraRadera
  6. "Jag tror att det är vanligt att kvinnan bestämmer hur och när pappan får ta ut sin föräldraledighet."

    Men det är just det här jag inte fattar. Det är väl bara att säga ifrån? Eller i alla fall ha en diskussion angående detta. Mamman har inte ensamrätt på föräldradagarna.

    "Jag skulle även drista mig till att påstå att anledningen varför många män är passiva kring runt-om-kring hanteringen av ett barn till stor del beror på att alla misstag kritiseras."

    Ja, jag tror att det kan ligga något i detta och det är tragiskt. Jag tycker på ren svenska att mammorna ska hålla käften om de ser pappan göra något som enligt dem är fel. (Om det inte är skadligt eller farligt) Skit samma, blir det fel och barnet gråter så lär sig pappan det. Och som i mitt exempel. Vad har det för betydelse om tröjan sitter fel?

    SvaraRadera