Det är kvinnan som uppfostrar barnen, pappan är passiv

Ämne: Jämställdhet, föräldraskap och föräldraledighet

I Alltombarn får Ingemar Gens föra fram sina tankar om barnuppfostran och varför pappor inte är hemma så mycket med sina barn.

Det första han skriver är att papporna är passiva i sin föräldraroll:

"- Pappan är passiv, han ”hjälper till” och kör vagnen, men det är mamman som tar alla beslut. Det är hon som packar skötväskan och bäddar ner barnet i vagnen. Det är en bra bit kvar tills det omvända inträffar: Att pappan packar alla prylar som behövs, bäddar ner barnet och sedan fråga mamman om hon vill köra vagnen. Att pappan är passiv leder ofta till missnöje. Han förstår inte mamman, eller hennes behov, och han är dålig på att följa hennes riktlinjer"

Jag tycker att hans beskrivning är tragisk, beklämmande och jag hoppas att den inte stämmer. Tyvärr gör den nog generellt det. Dock tror jag att den stämmer bäst på pappor som inte är hemma heltid med sina. Men den sista meningen förstår jag inte alls. Det är väl barnet han ska förstå och barnets behov som är det viktigaste?

Sedan tar han upp problematiken att det är mamman som bestämmer över hur föräldraledigheten ska delas upp:
"– Politiskt har man alltid ansträngt sig för att övertyga män om deras ansvar och att de inte ska smita undan. Därför tänker vi att män låter bli att ta ut sin barnledighet – inte att de hindras. Studier visar dock att det är kvinnan som bestämmer om vem som ska vara hemma och när. Men det är inte politiskt möjligt att, eller i den allmänna debatten, säga till kvinnor: ”var inte så snål – låt din man vara hemma litet också”. Jag är övertygad om att det skulle uppfattas som skuldbeläggande av en grupp som gör så gott den kan att säga att mödrar manipulerar föräldraledigheten…"

Jag förstår verkligen inte detta. Är man inte, oftast, två i ett förhållande? Kan man då inte som man stå upp för sin önskan att vara hemma med sitt barn? Hur svårt är det att säga: "Vi ska dela ledigheten lika, jag accepterar inte något annat". Ett stort problem tror jag är att par inte tar upp den här frågan innan de får barnet. För när barnet är fött så får mamman försprång för varje dag hon är hemma och ju längre man väntar desto svårare lär det bli för pappan att argumentera för sin sak. Han har ju inte sakkunskapen.

Bilden länkad från pappaledig.se

Dessutom måste man som pappa slåss för sin tid med barnet, även innan man är hemma på heltid. Barnet lär bli mammigt efter ett tag. Då har man egentligen bara ett enda alternativ. Det är att spendera mer tid med barnet. Barnet kommer att gråta en stund, men sedan går det bra och barnet vill leka och hålla på som vanligt även med pappan. Det är viktigt att skapa sig egna rutiner med sitt barn. (Jag vill bara säga att jag inte upplevt detta eftersom mamman förstår att jag också vill ta ansvar för vår lilla)

När både mamman och pappan är med barnet är det också viktigt att man som pappa tar ansvar och fixar och donar. Och ännu viktigare: om barnet skriker och mamman vill ta över, säg ifrån! Säg att du fixar detta. Om mamman tar över varje gång så känner pappan sig dålig och barnet tror att det bara är mamman som kan. Den situationen är inte bra.


Så min slutsats är: Jag tycker att pappor är för dåliga på att ta för sig och kräva sin tid till barnet. Jag tycker att det är dåligt om det finns mammor som försöker hindra pappan att ta sitt ansvar, men pappan behöver inte skriva över dagar på mamman. Lev snålt ett par år och skyll inte på ekonomin, för det är sällan den riktiga anledningen.