Att bli pappa...den juridiska biten

Ämne: Föräldraskap, familjerätten och familjarättsbyrån

Om man får barn som ogift måste man gå till familjerätten eller till familjerättsbyrån för att ta på sig faderskapet. Jag har hört många skräckhistorier om sådana möten, korkade handläggare som ställer omotiverat dumma och provocerande frågor.

Jag vill bara tala om att det inte behöver vara så. Även om jag tycker att systemet är förlegat så var upplevelsen för oss inte så hemsk.

De frågade om vi var ett par under en period av två månader ungefär nio månader innan lilltjejen föddes. Fråga två gick ut på att vi båda skulle säga att vi trodde att jag var pappa. Sedan skrev vi på och så var det klart!

Att klä ett barn...

Ämne: Föräldraskap och jämställdhet

En sommarkrönikör på Alltombarn.se tar upp frågan om kläder på små barn. Hon anser att hennes son ska få ha på sig en klänning om han vill det. Vad säger man om det? Go boy säger jag. Vill du ha klänning så ha det! Skulle någon tycka att det var konstigt om en tjej hade en stålmannen-dräkt? Nä, då är hon minsann en tuff liten tjej, men sätter man en klänning på en liten pojke då är man hemsk och naturligtvis förstör man hela hans uppväxt.

Hallå! Perspektiv tack! Han är tre! Det går ju inte ens att avgöra kön på barn som är tre år...ja, om man inte tittar på kläderna och eventuellt frisyren då.

Bland kommentarerna hittar vi alltså en man som tycker att man ska "löpa linan ut" och ge honom en BH också. Ja, för det var ett logiskt och intelligent hopp.

Jag blir matt, låt barnen vara barn, låt dem prova vad de vill. På så sätt kanske vi faktiskt kan skapa en lite mer tolerant värld...

Ja, det gick ju ganska bra...

Ämne: Föräldraskap

...ja, alltså att vara hemma själv med lilltjejen.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg skulle jag ju ta hand om lilltjejen två dagar eftersom min sambo skulle gå en tvådagarskurs. Här är resultatet!

Jag hade en astmakontroll igår så jag var ju tvungen att ta med henne dit, så går det när sambon åker bort. Det gick bra, jag matade henne innan, sedan sprang jag till spårvagnen och där somnade hon omedelbums. Väl framme på vårdcentralen blev jag nervös på riktigt, tänk om hon skulle bli jätteledsen och börja skrika som besatt när jag skulle koncentrera mig på att andas rätt...vad gör man då?

Som tur var väntade hon med att börja skrika till efter besöket och då var det bara att byta blöja. Sen sov hon som en stock under hela förmiddagen. När vi kom hem fick hon lite mat och sedan sov hon igen. Hon är så snäll så!

Idag bestämde jag mig för att följa med sambon till den smålänska staden där kursen ägde rum. Jag har en gammal klasskamrat som är pappaledig som bor där. Därför passade det ju bra att "hänga på" och hänga hos honom hela dagen. Trevlig och kul.

Vi käkade pizza till lunch, inte nyttigt, men vi fick i alla fall mynta begreppet pizza-pappor, det kändes bra!

Detta inlägget har ingen mening, jag är bara så glad över att jag klarade det utan problem och att lilltjejen inte verkade tycka att det var jobbigt. Jag är bara glad helt enkelt!

Eller förresten, en mening har det. Inlägget kan ge lite inspiration till pappor att faktiskt prova att ta hand om sitt lilla barn någon dag i början och det kanske kan ge lite inspiratin till mammor att faktiskt låta pappan vara ensam med barnet en längre stund...

Två spännande dygn - två spända dygn

Ämne: Föräldraskap

Imorgon och i övermorgon ska min sambo vara borta över dagarna, alltså från tidig morgon till sen kväll. Då ska jag vara ensam hemma med den lilla. Jag har varit det tidigare också, men inte så lång tid i stöten. Det känns lite nervöst, jag kan ju inte amma direkt.

Som tur har vi en del mjölk sparad så det ska inte vara några egentliga problem. Jag har ju gjort allt annat med den lilla så jag borde inte vara nervös, men ändå blir jag det.

Jag började jobba efter semestern i måndags och det första jag fick göra var att begära ledigt två dagar första veckan. Som tur är har jag ett arbete som är oerhört fritt där jag kan göra i princip som jag vill, men det kändes lite konstigt. Det kändes inte mindre konstigt när chefen sa: "Vågar hon lämna henne ensam med dig?"

Så ställd har jag sällan blivit på en fråga... "Öhhh...ja...?"

"Ok, jag bara undrade" svarade han då. Jag funderade lite på vad han ville ha sagt med det, men skit samma. Jag är ledig torsdag och fredag med min lilla sötnos!

Att börja jobba...

Igår gjorde jag min första dag på jobbet. Efter drygt fem veckors hemmavistelse med lilltjej och sambo. Det var inte roligt att vara tillbaks; fem veckor till hade varit mer lagom...

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Hur kan människor offra sina liv på att arbeta istället för att umgås med sina barn? Hur kan det vara roligare?

Personligen har jag allvarliga funderingar på att byta jobb och karriär för att slippa arbeta 40 timmar i veckan, eller i alla fall för att slippa jobba 40 timmar i veckan med något som knappt känns givande och inte ens är roligt. Det kan inte vara sunt att vara borta från sin familj 33 % av dygnet och då inte göra något som är oerhört kul. Med tanke på vilket uppoffring jobbet och hur mycket tid man lägger på det så borde man ju jobba med det roligaste man kan komma på, annars kan det inte vara värt uppoffringen.

Jag vet att jag kommer minska min lön kraftigt, men skit samma. Är det någon som har någon idé på ny sysselsättning är det bara att höra av sig!

Men snälla...låt barnen bli individer!

Ämne: Jämställdhet

På alltombarn.se kan man läsa om föräldrars bästa och sämsta inköp. En familj anser att det sämsta inköpet var "kläder i neutrala färger". För när barnet kom ville de tydligen visa upp att det är en tjej. "Och det gör man ju gärna med kläderna."

Men hallå! Det är inte konstigt att tjejer blir "tjejiga" och killar blir "killiga" när barnen inte ens får chansen att få en uppväxt där de själva kan få forma sig till individer istället för att tvingas in i en klassisk könsroll. Kläder kan väl aldrig vara det sämsta inköpet?

Vi har varit ute och gått och våran lilla tjej hade en tuff liten munkjacka på sig och många antog att det var en kille. Vi fattade ingenting. Varför kan inte tjejer ha coola kläder?

Kan någon förklara vad hon menar?

Ämne: Föräldraskap, föräldraledighet och jämställdhet

Jag läste den här krönikan på alltombarn.se. Kan någon förklara vad hon vill ha sagt? Att bara för att man vill skapa lite jämställdhet måste männen föda barnen? Är inte det att förlöjliga frågan radiklat?

Har hon en konstruktivistisk syn på människor? Alltså att skillnaderna mellan män och kvinnor uppkommer genom social påverkan? För det är så det känns i början och sedan svänger det över till den mer essentiella synen, alltså att arv skapar oss som vi är.

Varför kan det inte vara ett mellanting? Naturligtvis påverkar det sociala på stor del, men det kan väl också vara en del genetiska skillnader? Varför måste man alltid hårddra och överdriva? Eller missförstår jag krönikan?

Ett steg kan väl vara att sluta klä tjejer strikt i rosa och killar i blått. Låt barnen forma sig själva utan massa onödig påverkan från oss vuxna. Vem som kör moped och uppvaktar vem eller vem som målar sig har väl ingen betydelse. Låt dem som vill göra det göra det.

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att jag personligen tycker att det är bra med jämställdhet, men jag skulle ändå gärna vara hemma hela tiden med vår lilla, men det är ju inte rättvist mot min sambo, därför delar vi på det hela. Att inte dela med sig är självsikt...eller hur?

Ska staten bestämma hur vi ska dela upp "ledigheten" då? Nja, jag tycker nog att det är bra med ett antal mammadagar och pappadagar och att man sedan har en pott som man får dela upp som man vill, frågan är bara hur stor den potten ska vara.

Jag väljer att skriva mamma och pappa även om jag vet att det finns andra familjebildningar. Dock är det den vanligaste så därför generaliserar jag.

Att välja BB och att spendera tid där

Ämne: Föräldraskap, förlossning, BB och tips och råd

Det är ju inte bara det att man ska åka till BB, man måste även välja vilket BB man ska åka till (om man bor där det finns valmöjligheter). I vårt fall fanns fyra tänkbara sjukhus, Östra sjukhuset, Mölndal, Varberg och Borås. Borås sorterade vi bort på en gång eftersom det kändes långt. Jag vet att det är långt till Varberg också , men Varberg kändes mer naturligt för oss. Dock bor vi nära Östra sjukhuset och därför ville vi helst åka dit även om vi hela tiden fått höra att Varberg är så bra för att man får stanna på BB länge. På Östra är standard två dagar, vilket många anser vara kort.

När man får sitt första barn är det nog skönt att få ett eget rum, det kan inte alltid garanteras, men vi hade tur och fick det och jag kunde även sova där två nätter.

Nu kan man ju tro att det är bra att stanna på BB länge, och det är säkert många som vill göra det. och för dem är det bra. Dock är det inte nödvändigtvis så. För oss var det dock nämligen tvärtom, vi kände båda att vi ville hem. Så fort som möjligt. Det var långtråkigt på BB, men sen är vi två ganska otåliga personer också. Vi hade också tur för lilltjejen var frisk och min sambo klarade förlossningen bra.

Man ska nog helt enkelt välja BB på magkänsla, jag tror att alla är bra och alla barnmorskor vi träffat har varit underbara.

En sak som jag tror att man kan vara säker på är att vad man än har för bild av förlossningen och BB så blir det ändå något helt annat. Det går inte att planera så det är bara att ta det med ett öppet sinne. Och jag vill också passa på att lugna lite. Alla förlossningar håller inte på i 36 timmar. För oss tog det fyra timmar för lilltjejen att komma efter vi kom till förlossningen. Vi var oroliga att behöva åka hem igen, men när vi kom fram var hon "öppen" åtta centimeter. Vi blev både väldigt förvånade. Alltså, varje förlossningen är unik och det går inte att planera hur den kommer att se ut.

Här förljer några tips på saker att ta med sig till BB. (Vissa saker kan kännas onödiga, men så här kände vi i alla fall)

1. Dator med musik och gärna med film eller TV-serier. Vi såg säkert tio avsnitt av Coupling på BB. Jag undrar om personalen undrade vad som hände i vårt rum när vi bröt ihop av skratt då och då.

2. Liggdel till barnvagn. Man får en liten plastbalja barnet kan sova i på BB, men vår lilla gillade inte alls att sova där. Hon sov bäst på mammas eller pappas mage, alternativt i sängen bredvid oss. Dock var det skönt att kunna lägga henne i liggdelen då och då.

3. Vi fick en mössa på BB, men som tur var hade vi med någon extra för de små kräks ganska ofta. Det gäller även längre fram. Jag hade ingen aning om att man måste byta kläder på de små så ofta.

4. Filtar till er själva. Jag frös under hela förlossningen, jag vet inte om det var chock eller om det var kallt, men jag hade gärna haft en filt med mig. Detta missade vi dock tyvärr.

5. Ta med lite kläder till barnet för hemtransporten och kanske också för vistelsen på BB.

6. Ta med babyskydd om ni åker bil, annars blir det svårt att ta sig hem. Vi bodde så nära BB att jag faktiskt gick hem med babyskyddet och hämtade vagnen istället eftersom vi kunde gå hem. Babyskydd kan hyras på NTF.

7. Mat till pappan. Mamman får mat på BB. Vi köpte lite saft och gorbys plus massa godis. Det funkade bra för oss.

8. Naturligtvis ska andra "standardsaker" med också som ni fått tips om på MVC och i böcker.

9. Kamera. Vi fotade en hel del kort på BB. Hon var ju så söt!!

Föräldragrupp

Ämne: Föräldraskap och föräldragrupp

Jag vet inte om MVC anordnar föräldragrupper över hela landet, men i Göteborg gör de det. Jag tycker att föräldragruppen var mycket bra. Där fick man möjlighet att prata med andra förvirrade blivande föräldrar utan att man kände sig alltför korkad.

Dessutom påstås det att medlemmarna i dessa grupper brukar fortsätta umgås efter att alla fått sina barn. Hur det ligger till med den saken vet jag inte, men visst fanns det några i gruppen som jag skulle kunna tänka mig att umgås med.

Det är skönt att veta att nästan alla blivande föräldrar är lika förvirrade som en själv.

Pappa på BVC

Ämne: Föräldraskap och jämställdhet

Jag läste en krönika på Alltombarn nyligen, den handlade om hur män bemöts på BVC.

Första gången jag var på BVC kände jag precis så. Om jag ställde en fråga svarade BVC-sköterskan min sambo, det kändes som om jag egentligen inte var där. Dock råkade det under besöket bli så att blöjan skulle bytas och jag råkade stå närmast, alltså passade det bäst att jag bytte blöja då. Det verkade ge lite respekt för sedan var jag åtminstone med på mötet.

Andra gången vi var där satt min sambo med den lilla innan besöket, men eftersom det var varmt så tog jag över och höll henne i min famn när det var dags att gå in till "mötet". Sedan satt jag med henne under hela samtalet och undersökningen. Även nu behövde blöjan bytas och eftersom jag höll i henne gjorde jag det den här gången också. Under det här mötet kände jag mig helt delaktig och jag tror att det berodde på att jag visade att jag också kan ta hand om vår lilla.

Kanske är det så att man måste bevisa att man faktiskt gör något för den lilla för att man ska få respekt? Inte för att det var någon uttänkt plan att göra som vi gjorde, det bara blev så. Ungefär som hemma. Ibland passar det bäst att min sambo tröstar och byter på den lilla och ibland passar det bäst att jag gör det. Men eftersom jag inte kan amma tycker jag att jag borde göra lite mer av resten... jag vet inte om jag i praktiken gör det, men det är så jag tänker i alla fall...

Du kommer aldrig mer få sova...

Ämne: Föräldraskap

Nu är vår lilla tjej ännu så liten att det fortfarande finns risk att hon får kollik, men hittills har vi sovit helt ok. Hon sover bra på nätterna och oftast räcker det med en matstund och ett blöjbyte på natten. Så även om det kan bli lite avbruten sömn innebär det inte att man aldrig mer kommer att få sova ut.

Som sagt, jag kanske kommer att få äta upp detta, men hittills är vi både förvånade över att det gått så bra med sömnen, så tro inte på allt du får höra. Ingen vet hur ditt barn kommer att bete sig.

Att förbereda sig (Litteratur)

Ämne: Att bli pappa, föräldraskap

Jag tänkte läsa massa böcker när jag fick reda på att vi skulle ha barn. Jag ville ju vara förberedd, men eftersom jag inte riktigt kunde förstå att det faktiskt skulle komma ett barn blev det inte så mycket läsande.

Dock läste jag "Du ska bli pappa" av Dick Sundvall och den var mycket bra för mig. Den avdramatiserade det hela för mig. Det kanske inte bara är jobbigt att få barn, det kanske är kul också. Det kan vara viktigt att få höra det då det man oftast får höra är "då kommer du inte få sova något mer" och andra liknande elaka tillrop.

Jag tror att det är bra att läsa lite om att få barn, men samtidigt kan ingen förmedla exakt hur du kommer att känna så därför tror jag att övergripande litteratur är det bästa.

En lite rolig händelse inträffade på spårvagnen när jag läste boken. Det blev biljettkontroll och jag lade ned boken på sätet bredvid mig och tog fram min biljett. Kontrollanten säger "grattis" och jag ser oerhört frågande ut. Grattis till att jag betalat min resa?? Sedan ler han och nickar mot boken. Det var faktiskt första gången jag förstod att detta faktiskt är stort. När någon som man aldrig ens har träffat säger grattis.

Att förbereda sig inför förlossningen (Profylax)

Ämne: Graviditet och förberedelse inför förlossning

Man har nio månader på sig att förbereda sig på att den lilla ska komma. Det kan låta som en lång tid, men tro mig. Det är det inte. Även om man ser att magen växer förstår man inte att resultatet ska bli ett barn. Det förstod i alla fall inte jag.

Hur man ska förbereda sig för nedkomsten är nog individuellt. Jag tycker att jag är bra på att hantera smärta, men då gäller det mig. Att se någon annan ha ont är en annan sak, det är jobbigt. Därför var jag orolig inför förlossningen.

Vi hade läst om profylax-kurser och jag var oerhört tveksam, men samtidigt ville jag dämpa min oro och vara så förberedd som möjligt och när en kollega sa att hon hade nytta av profylax under hennes förlossning så vi bokade en kurs på Annas profylax på Linnégatan i Göteborg.

I efterhand måste jag erkänna att jag tror att kursen var bra. Det kändes fånigt att sitta och nypa varandra i benen för att träna på andning...och detta i grupp? När kursledaren satt och krystade på en stol kändes det också fånigt, men även om det kändes dumt, fånigt och konstigt är jag övertygad om att kursen hjälpte.

Detta hade vi nytta av från kursen.

1. Andning och avslappning, andningen var mycket viktig för oss och vi tror att det hjälpte mycket.

2. Att få reda på att alla förlossningar inte pågår i 36 timmar och att det går att föda barn utan höga skrik. Förlossningar sträcker sig över hela skalan, en del tycker att det är oerhört jobbigt och andra säger "detta kan jag göra igen".

3. Att förlossningen har ett antal steg och att man inte behöver kasta sig iväg till förlossningen direkt när den första värken kommer.

4. Att det är bra att röra på sig under värkarbetet

5. Att kvinnor faktiskt är skapta till att föda barn och att man kan bli skrämd över var barnet tänker komma ut. Men, " you're going to be huge down there" som vår profylax-instruktör sa till oss. Det är något man ofta glömmer.

6. Alla spricker inte.

7. Att pappan är viktig. Den här punkten stämmer enligt min sambo, men jag lovar att man känner sig patetisk när man står där och inte tycker att man kan göra något för henne. Men det är bara att försöka intala sig att man hjälper till.

8. Det finns olika typer av smärtlindring, allt från massage och bad till lustgas och epidural. Jag tror att det bästa är att gå in i förlossningen med ett öppet sinne. En del behöver allt, och vissa klarar sig med bara andning.

9. Målbild. Kom ihåg att förlossningen inte är klar när barnet kommit ut. Därför är det bra att sätta målbilden längre fram, kanske när man får komma till BB eller kanske ännu hellre, när man får komma hem.

Enligt kursledaren skulle man träna på andning och avslappning hemma, det gjorde inte vi. Min sambo övade lite avslappning, men vi andades inte tillsammans något förutom på kursen. Och även om vi slarvade med den här biten är jag säker på att kursen hjälpte oss oerhört.

I början är det mest att byta blöjor...

Ämne: Föräldraskap och jämställdhet

Den meningen har jag hört från ett antal manliga bekanta när de pratar om sina barn. Jag trodde på dem ända tills min egen lilla tjej damp ned och förändrade tillvaron.

"I början är det mest att byta blöjor..." Ja, så säger kanske män som inte spenderar tillräckligt mycket tid med sina barn. För jag kan inte förstå hur man kan tycka att den första tiden i en ny människas liv kan vara "mest att byta blöjor". Enligt mig är det tvärtom. "I börjar är det massa nytt och det är så häftigt att se alla små egenheter den lilla har; blöjbyten är bara en liten del av det hela. En väldigt liten del."

Det behöver inte vara mycket, det räcker med att ha den lilla liggandes på ens mage, det är superhäftigt. Att bara känna hennes små andetag och lyssna på henne när hon grymtar och gnyr.

Vår lilla kan skrika vissa perioder och då brukar hud-mot-hud fungera bäst. Att lilltjejen somnar på ens mage är helt fantastiskt. Eller när hon är ledsen och man får springa in och tvätta lillfingret så hon kan få snutta lite på det. Att se hennes ögon då är bland det häftigaste jag vet. Hon är så liten och tunn, men samtidigt ger hon så mycket, mer än jag någonsin kunde föreställa mig att någon någonsin skulle kunna ge.

"Det är mest att byta blöjor" Dessa pappor måste vara okänsliga blinda oengagerade människor...eller?? Jag förstår i alla fall inte...

Jag har inget tålamod...

Ämne: Föräldraskap

Jag har inget tålamod, det har jag aldrig haft. Jag blir arg omedelbart när något inte går som jag vill. Jag är även otålig och jag avskyr att vänta. Dessutom blir jag irriterad när någon avbryter mig när jag ser på TV.

Allt detta har ändrats nu. Eller det har i alla fall ändrats när det gäller henne. Jag har inga problem att vagga henne när som helst. Eller trösta henne mitt i ett spännande TV-program. Ok, jag erkänner, jag kanske håller mig i närheten av TV:n, men jag blir varken arg eller irriterad när hon avbryter.

Och vilket tålamod jag har med henne. Något som förvånar mig själv varje dag. Jag är en person som vanligen inte har något tålamod, hur den hör förändringen gått till vet jag inte, men inte desto mindre, den är en realitet.

Detta kan vara en tröst för alla som tror att man inte kommer orka med den lilla för det kommer ni.

Att vara ledig

Ämne: Föräldraledighet, föräldraskap och jämställdhet

Direkt när jag fick reda på att jag skulle bli pappa började jag fundera på hur jag skulle göra med pappaledigheten. Jag frågade några kompisar och till min stora förvåning valde några att helt låta mamman ta ansvaret för barnet.

"Jag ska vara ledig fyra månader"

"Jag skriver över det mesta på tjejen"

"Jag hade så mycket på jobbet att jag inte kunde ta ut mina första tio pappadagar"

En kompis valde till och med att skriva över alla dagar som gick att skriva över till mamman.

Jag förstår inte inställningen hos dessa pappor. Enda gången jag faktiskt kan förstå att man skriver över en stor del på den ena föräldern är när ekonomin gör att man inte har något annat val. Med inget annat val menar jag att man kanske måste flytta, eller börja dra ned på mat och andra viktiga detaljer. Om man bara måste sluta åka på utomlandssemester under något år eller kanske måste köpa en billigare bil förstår jag det inte alls.

Är det så svårt att förstå att barnen bara är små en kort tid? Varför vill man inte spendera tid med barnen då? Obegripligt. Jag är emot att man ska lagstadga om helt delad föräldraledighet. Mest för att jag i grunden tycker att det är upp till varje familj. Men när man inser att många pappor är för insnöade på gammla spår vad gäller familjebildande och uppfostran kanske det är enda utvägen. Jag hoppas att jag har fel.

Och vadå ha mycket på jobbet? Skit samma säger jag. Hur kan man välja att arbeta framför att vara närvarande hos det lilla barn man just satt till världen?

Jag har inte läst Tisdagarna med Morrie, men jag har hört att han någonstans i den boken uttrycker kanske de viktigaste orden som någonsin yttrats. Andemeningen är denna:

"På sin dödsbädd är det inte många som tänker: Jag önskar att jag hade jobbat mer."

Och är mammorna enbart goda änglar då? Knappast. Varför kräver de inte att papporna ska ta sitt ansvar? Är det för att de tycker att det är skönt att vara hemma? Kanske, men varför inte tänka på barnet och barnets behov av två föräldrar?

Nu när jag så sågat mina kompisar kan man ju fråga sig hur vi ska dela upp "ledigheten". Det tråkiga svaret är att vi inte har bestämt något definitivt ännu, men vår inställning är att leva så snålt som möjligt under den första tiden för att på så sätt spara dagar. Mamman kommer att börja och jag kommer att ta över om kanske 10 månader. Vi kommer inte heller dela exakt lika, men vem av oss som kommer att vara hemma mest vet vi inte ännu. Det kan vara jag och det kan vara mamman.

Nu kanske någon invänder och säger att pappor ofta tjänar mer än mammor, ja, så är det ofta, så även för oss, men jag anser att min tid med de lilla är viktigare än pengar och jag tycker att alla som praktiskt kan lösa det borde tänka lika. För barnens skull och även för sin egen.