Ämne: Förlossning, graviditet, BB, papparollen, föräldraskap och jämställdhet
För ett par månader sedan vad jag involverad i en diskussion med en kvinna angående pappors rätt att vara med på förlossning eller inte. Hennes inställning var att det var 100 % kvinnan som bestämde om den blivande pappan skulle vara med eller inte. Om kvinnan inte ville ha pappan där så skulle han inte heller få vara med. Jag sa aldrig att hon hade fel, jag sa att jag inte visste vad jag tyckte. Nu har jag efter ganska lång betänketid kommit fram till vad jag faktiskt tycker i frågan. (Tyvärr var kvinnan helt anonyms så jag kan inte inleda en ny diskussion med henne utan får nöja mig med att skriva ned mina tankar här)
Såhär inledde hon en av sina kommentarer: "Självklart ska det vara 100 procent kvinnans eget val huruvida mannen ska bevittna förlossningen eller ej."
Jag har nu insett att det var just detta som fick mig att inte rakt av hålla med henne. För såhär tolkar jag en sådan mening: "Jag bestämmer detta till 100 % vad du tycker, vill och känner skiter jag i, det är jag som bestämmer". Det var sannolikt inte så hon menade, men så tolkar jag det i min hjärna. Jag tror faktiskt att min tekniska bakgrund är anledningen till att jag inte gick med på det hon sa. För enligt mig är 100 % just 100 %. Låt mig dra en liknelse.
Om en kollega skulle komma in till mig och säga: "Vi har ett problem att lösa. Jag bestämmer till 100 % hur vi ska göra." Då skulle jag säga, ok eller jaså och sedan skulle jag lämna lokalen eller be kollegan att lämna lokalen. Det finns ju inget att diskutera, kollega bestämmer ju till 100 %.
Så här kommer alltså min slutsats på vad jag tycker i frågan om pappor kan kräva att vara med på förlossningar eller inte:
Jag håller med den kommenterande kvinnan att det är kvinnan som har sista ordet, men jag kan inte gå med på 100 %. Jag kan kanske gå med på 51, 55, 60, 70, 80 och kanske till och med 90 %, men inte 100 %. För i min teknolog-hjärna finns i alla andra procentsatser än 100 % utrymme för den blivande pappan att säga vad han tycker, vad han vill, vad han känner och hur han upplever situationen. Med alla andra procentsatser finns helt enkelt en liten påverkans möjlighet för pappan, även om han inte kan fatta det slutgiltiga beslutet.
Så där har ni mina slutgiltiga tankar i frågan. Man får passa sig för vad man säger till civilingenjörer, vi tar allt ordagrant!
En dag att vara krasslig på...
7 år sedan
He he, har du sett The big bang theory?
SvaraRaderaNej, men skämt och sido. Det är väldigt hårt att säga att kvinnan till 100 procent bestämmer om mannen ska vara med eller inte och det ska nog till rätt speciella omständigheter om inte pappan ska få vara med.
Hallå där!
SvaraRaderaJapp, det är just det jag reagerar på. Men jag tror egentligen att hon menade att mamman ska det slutgiltliga beslutet. Men som jag beskrev här så reagerade jag på 100 %.
Hmmm... Som vanligt är ju saker sällan svarta eller vita, utan oftast lite grå.
SvaraRaderaVarför skulle tlll exempel inte mamman vilja ha mig med vid förlossningen? Har hon argument som visar förståelse för min självklara önskan att vara med men ändå önskar att jag inte ska vara med så är det ju också rätt egoistiskt av mig att tycka att min rätt är viktigare än hennes. Eller? För mig känns hela situationen så absurd, eftersom min fru aldrig skulle komma med en sån begäran. Det måste nästan ligga nån slags konflikt i botten för att frågan skulle bli aktuell. Ska man då hårddra principfrågan kan jag väl tycka att det är kvinnans rätt att bestämma över vilka som ska få bevittna detta av sjukvårdspersonal ledda "ingreppet", som en förlossning ändå är. Fast visst, en del av mig skriker också att jag har rätt att få se mitt barn komma till världen...
När det gäller liknelsen med kollegan tycker jag däremot att du har helt fel. Men det kanske bara beror på hur man tolkar situationen. Jag tycker att det är bra att ansvar i organisationer är tydligt. Jag har alltså full respekt för ledare som är tydliga med att de har 100 % ansvar för beslutet, men att de gärna lyssnar och visar att de är beredda att tänka till/om innan de fattar beslutet. Men belsutet är fortfarande 100 % deras. Eller vad säger du?
JO, jag har också förståelse för att någon ska ta det slutliga beslutet och eventuellt ensam får stå med konsekvenserna av det, men när uttalandet är:
SvaraRadera"Självklart ska det vara 100 procent kvinnans eget val huruvida mannen ska bevittna förlossningen eller ej."
finner jag helt enkelt inte något utrymme för att ta in synpunkter. Alltså om någon uttrycker sig på detta sätt skulle jag inte bry min hjärna med att hjälpa till. (Alltså i kontorssituationen) Om någon däremot säger: Vi måste hitta en lösning, men jag bestämmer slutligen hur vi gör då skulle jag tolka det annorlunda.
Det hela har nog med "tonläge" att göra.
Jo, jag tror också att de absolut flest blivande mammor vill ha med sig pappan. Men frågan var ställd på motsatt sätt. Om pappor skulle kunna kräva att vara med.
Hej förvånade pappan!
SvaraRaderaVad lustigt, jag har inte varit inne på din blogg på flera veckor och fick idag ett infall att titta förbi. Vad ser jag då, om inte ett inlägg som utgår från en diskussion som jag själv varit inblandad i. Det är jag som är den anonyma kvinnan, och eftersom jag är en tämligen nätblyg person väljer jag att vara anonym även nu.
Det är jätteintressant att läsa det du skriver, jag får en rejäl tankeställare kring hur olika två personer kan tolka samma begrepp.
Jag är inte teknolog-som du kanske gissat-min högre utbildning ligger inom fältet samhällsvetenskap/humaniora. Din definition av "100 procent" är säkert den akademiskt korrekta. Själv använde jag uttrycket som en del av vardagligt tal-precis som du gissat. Jag kunde lika gärna ha skrivit att det formella beslutet ska vara kvinnans eget, och att det inte ska finnas någon möjlighet för mannen att ändra det när hon väl bestämt sig. Det står inte i motsats till att mannens tankar, känslor, önskningar mm är otroligt viktiga -självklart är de det.
Jag tror inte att det här är en så stor fråga i praktiken, eftersom jag tror att de allra flesta par som har en bra relation ser det som självklart att dela förlossningsupplevelsen. Jag skulle gissa att de fall där det kan bli aktuellt att kvinnan vill "porta" mannen ofta handlar om relationer med inslag av missbruk, våld och liknande. Kanske också situationer där barnet blivit till vid en tillfällig förbindelse och föräldrarna egentligen inte känner varandra särskilt väl. Eller att kvinnan har en historia av övergrepp eller liknande och känner starkt motstånd mot att vara exponerad i en så utsatt situation som en förlossning är.
Enligt samma resonemang tänker jag att mannen kan ha saker i bagaget som gör att han upplever det som mycket obeehagligt att vara med. Extrem skräck för blod eller liknande. Om han på grund av sådana saker tex vill vara i ett angränsande rum under utdrivningsskedet tycker jag inte att han ska stämplas som en dålig pappa för det. Kanske inte helt lyckat om personalen plötsligt måste rikta uppmärksamheten mot en avsvimmad pappa i stället för det födande kvinnan...Om han tycker att det är extyremt obehagligt kanske han drabbas av en depression och knyter an sämre till barnet senare, vilket ju inte heller främjar papparollen.
Nu har jag verkligen dragit allt ganska långt, men min poäng är att människor är olika och har olika förutsättningar och erfarenheter (vilket inte minst märks på en liten detalj som hur olika man kan mena med "100 procent"). Därför hävdar jag att varken kvinnor eller män per automatik kan stämplas som egoistiska för att de fattar ett visst beslut. Fast det påstår jag inte att du har gjort heller, bara så du vet!
Hallå!
SvaraRaderaVa kul att du hittade hit och läste detta inlägg!!
Det du skriver nu kan jag nog skriva under på till 100 % ;-) Nä, men allvarligt, det är kanske jag som tolkar in mer i 100 % än vad jag borde göra. Det enda jag är ute efter är att det ska finnas en dialog i frågan. Jag har väldigt svårt att tänka mig att någon pappa verkligen skulle kräva att få vara med om mamman helt motsatte sig det. Och jag tror som du att detta är ett relativt litet problem, även om det är en viktig fråga och oerhört komplicerad i de fall det faktiskt blir ett problem.
Men som sagt, med dialog så tror jag att de flesta par kommer att komma fram till den bästa lösningen för dem.
Sedan kan jag själv erkänna att jag var lite tveksam till att vara med på förlossninge. Eller snarare, innan jag ens varit nära att få barn har jag alltid tänkt att jag inte skulle vilja vara med. Tyckte det verkade mestadels otäckt. Men när det väl blev skarpt läge kändes det tämligen självklart att vara med. Att vara med på förlossningen är bland det häftigaste och mest overkliga jag har upplevt! Men samtidigt har jag aldrig känt mig så patetisk som då heller...