tisdag, januari 19, 2010

Tjocka barn - för feta för lek

Ämne: Föräldraskap, träning och hälsa

I går såg jag på ett TV-program på Kanal 5 som hette just Tjocka barn - för feta för lek. De handlade om familjer med överviktiga barn. Familjerna får hjälp av en expert som talar om hur man ska få barnen att komma i form och äta rätt. Mycket intressant program, men samtidigt kan jag ändå inte sluta att förvånas över människors okunnighet, eller möjligtvis, ovilja att förstå konsekvenserna av sitt handlande.

Det finns få saker som provocerar mig mer än människor som säger "jag kan inte gå ned i vikt. Det är något fel med ämnesomsättning och bla bla bla). En mamma uttrycker det ungefär såhär: "Det är så synd om henne (hennes överviktiga dotter) för hon har ju ingen chans, precis som jag har hon fel på ämnesomsättningen och vi går upp bara vi tittar på kakor". Sådana kommentarer gör mig rosenrasande, som tur var talade experten omedelbart om att det inte alls handlade om ämnesomsättning utan om dåliga matvanor och befintliga tränings- och motionsvanor. Det är ytterst få människor som kan skylla övervikt på gener. Däremot kan många skylla sin övervikt på att man ärvt sina föräldrars såliga vanor. Det är en väldig skillnad det.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen. Stoppar man i sig mer energi än man gör av med då går man upp i vikt, gör man tvärtom går man ned i vikt. Det är i princip det enda man behöver veta.

En annan sak som retade upp mig när jag såg programmet var en pappa som inte åt middag med sin familj. Han gick och tittade på TV istället. Vilken bra pappa. Jag blev sugen på att åka över till England och tala om ett och annat för honom. "Jag kan sitta med dem ibland, men när de börjar bråka går jag." Två frågor jag funderar på då är hur barnen ser på pappan i framtiden. Och den andra är: hur kan mamman acceptera ett sådant omoget, idiotiskt och själviskt beteende?

Några småtips för att "göra av med mer energi":

* Cykla och gå istället för att åka bil, bra för hälsan och för miljön
* Ta trapporna istället för hissen
* Använd inte dörröppnare
* Ta bussen istället för bilen
* Gå en extra hållplats när man går till/från bussen
* Lek med barnen
* Gå i skogen


Jag avslutar med ett sista visdoms ord från Edward Stanley (1826-1893).

"Den som inte avsätter tid för träning får förr eller senare avsätta tid för sjukdom"

Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Alla har tid att träna på ett eller annat sätt. Punkt. 


Och slutligen, gå inte till gymmet, jag vill inte ha fler männioskor där. Jag hatar att vänta på maskiner och trängas med folk! (Jag skojar bara, kom ni bara, men ge inte upp i mars)

5 kommentarer:

  1. Jag har också så svårt att förstå hur man kan tillåta sina barn att bli så överviktiga när det naturliga för barn är att röra på sig. Men å andra sidan är ju barn väldigt anpassningsbara och gör ju precis som sina föräldrar, så kanske är det inte så konstigt.

    SvaraRadera
  2. Japp, det är nog där problemet ligger. Sitter föräldrarna i soffan och äter chips och tittar på TV lär barnen göra likadant.

    Det konstiga är dock att många överviktiga föräldrar verkligen inte vill att barnen ska hamna i samma situation som dem, men ändå lyckas de inte undvika det.

    Det kanske låter hårt, men jag tycker att barn har rätt till en aktiv barndom...

    SvaraRadera
  3. FAST: det är ganska enkelt för mig (jag vet ju inte hur ni har haft det), som har föräldrar som uppfostrat oss i en "utochspringinaturenmeder"-anda och som lät oss dela tre stycken på en 33cl läsk, att slå oss för bröstet. Jag har otroligt svårt att ändra på mina vanor. Jag rör gärna på mig, men det har jag gjort sen barnsben och det har ingenting med viljestyrka att göra. Jag äter godis eller kakor typ varje dag och det är faktiskt väldigt svårtatt sluta med. Vanor är oerhört svåra att bryta även om de innebär risk för liv och lem (jmf rökning). Man vet vad man har men inte vad man får. Och Om det är så att du/vi vill påverka andra så att deras barn får chans till ett sunt liv, så finns det nog inget sämre sätt att göra det på än att skuldbelägga.

    SvaraRadera
  4. Jo, så kan man se det. Jag ser det dock lite som att människor faktiskt måste ta lite ansvar för sina egna tankar/handlingar och att de måste tänka lite också. Jag håller med om att det är mycket svårt att ändra vanor, men inte desto mindre går det.

    Och om det är något tillfälle då man verkligen borde ändra vanorna är det när man inser att ens barn börjar bli överviktigt. Tycker jag.

    Dessa föräldrar ska naturligtvis få stöd, men om du även fortsättningsvis inte kan resa upp situationer måste kanske andra sanktioner till. För mig är att övergöda sitt barn väldigt nära besläktat med barnmisshandel...

    SvaraRadera