Ämne: Jämställdhet, föräldraskap, papparollen, BB, graviditet, förlossning, profylax och tips och råd
I dag åkte jag lite bil med lillan. Jag slog på radion och programmet handlade om pappans roll vid förlossningen. Man fick maila eller ringa in och förklara hur man såg på pappor på förlossningar. Jag fick under de cirka 30 minuter jag lyssnade höra allt från genomtänkta och kloka inlägg till fullständig idioti. Den som framstod som mest korkad var (naturligtvis) en man som dessutom pratade östgötska. Inget ont om östgötar, men inte låter de överintelligenta precis. (Och innan någon kallar mig för dialektrasist ska jag påpeka att jag själv pratar östgötska, eller i alla fall något som påminner om det)
Hans åsikt var hur som helst att pappan skulle hålla sig i närheten, men inte i rummet där hans barn kom till världen. "Kvinnor har ju haft nio månader på sig att förbereda sig fysiskt och psykiskt så de klarar ju det mycket bättre än oss män". Ja, rent fysiskt kan jag hålla med, kvinnor är bättre på att föda barn än män, men hur trög är man om man inte på nio månader kan förbereda sig psyksikt som man? Jag själv tyckte mest att jag var ett fån under "vår" förlossning, men enligt min sambo var jag tydligen till stor hjälp. Att jag inte var helt snurrig berodde på att jag hade förberett mig bland annat genom att läsa böcker och att gå en profylaxkurs. Oerhört värdefullt och fullt genomförbart på nio månader, jag lovar!
En annan fråga som ventilerades var om mammor skulle ha rätt att förbjuda pappan att vara med. Här är jag kluven. Det är ju onekligen kvinnan som gör den jobbiga delen här så då kanske hon borde få bestämma detta själv. Å andra sidan är man ju faktiskt (oftast) två om barnet och jag kan nog också tycka att pappan borde ha rätt att få vara med vid sitt barns första sekunder som egen individ. Svår fråga.
En kvinna ringde in och tyckte att mammorna kunde ägna sig åt att föda barn, männen gjorde lumpen så då kan ju kvinnorna föda barn var hennes oerhört (o)genomtänkta argumentation. Upplysningsvis kan jag informera om att kvinnor också gör lumpen då och då. Jag vet inte mer vad jag ska säga, argumentationen är så dum att den knappt går att bemöta. Vad händer med de män som inte gör lumpen? (Om jag inte är felunderrättad är det mellan 80-90 % av männen som INTE gör lumpen)
Jag tror att papporna ska uppmuntras att vara med så mycket det bara går innan barnets födelse för att på så sätt känna att de ska delta fullt ut efter barnets födelse. Även om det var jobbigt att vara med på förlossningen ångrar jag det inte på något sätt. Förlossningen var ju ett nödvändigt steg för att barnet faktiskt ska komma till världen så varför missa detta viktiga steg? Läs på, gå profylaxkurs och var med i föräldragruppen då blir ni ganska väl förberedda på förlossningen, även om alla förlossningar är unika får man ändå en bild över det generella förloppet och det är värdefullt. Att skylla på att män inte "har tid att förbereda sig" är löjligt. In och stötta kvinnan som föder ert barn, de är hjältar och att se barnet för första gången är så oerhört häftigt att det inte går att beskriva.
En dag att vara krasslig på...
7 år sedan
Jag som träffade min kille i lumpen. Inga barn för oss alltså...
SvaraRaderaNä, det går ju naturligtvis inte!
SvaraRaderaDet hade varit bättre att bara du hade gjort lumpen för i så fall hade ju din kille kunnat adoptera, för det måste väl vara enda lösningen, gissar jag!
Självklart ska det vara 100 procent kvinnans eget val huruvida mannen ska bevittna förlossningen eller ej. Vill hon inte att han ska vara med har hon sannolikt mycket goda skäl till det. Det är kvinnan som föder barnet, det är hennes kropp, valet är hennes-mannen har INGEN vetorätt eller bestämmanderätt där whatsoever. Själv hade jag aldrig velat vara utan min man vid mina förlossningar, och jag hade aldrig velat att han skulle gå miste om sina barns födelseögonblick. Men tanken på att beslutet inte skulle ha varit mitt eget är obehagligt. Tänk om jag inte velat ha honom där, tänk om vår relation hade varit dålig eller destruktiv på något sätt, tänk om han misshandlat eller kränkt mig, tänk om jag mått extremt dåligt vid tanken på att han skulle ha närvarat när jag har noll kontroll över kroppsfunktionerna. Och tänk om jag då skulle ha varit TVUNGEN att ha honom där, även om jag protesterat. Tänk om jag haft den stressen och pressen UTÖVER den påfrestning det innebär att föda barn. Förlossningen är kvinnans och bara hennes. Mannen ska och bör rätta sig helt och hållet efter hennes vilja där. Han har rätt att vägra vara där, för då handlar det om HANS integritet och hans rätt till sig själv. Men han kan aldrig kräva det omvända-att vara där. Snacka om gammalt unket patriarkalt förtryck i så fall.
SvaraRaderaDu tycker att frågan är enkel jag tycker att den är svår. Problematiken tycker jag ligger i att barnet som föds faktiskt är hälftens pappans. (Om man nu kan "äga" barn). Du ser inte den problematiken, det tycker jag är lite endimensionellt.
SvaraRaderaJo, jag ser problematiken. Situationen är långt ifrån enkel. Men själva frågan är enkel. Förlossningen är kvinnans, och det kan inget jämställdhetsivrande i världen ändra på. Barnet är fortfarande i kvinnans kropp under förlossningen.
SvaraRaderaTycker du att mannen ska ha vetorätt mot abort också?
Tycker du att mannen ska ha rätt att avbryta amningen för att han i jämställdhetens namn vill mata barnet 50 procent av gångerna?
Det låter nästan som att du är avundsjuk på oss kvinnor för att vi kan vara gravida och föda barn. Jag förstår dig i så fall- om jag varit man hade jag varit avundsjuk. Men världen är inte rättvis i alla avseenden. Allt jämställdhetssträvande i världen kan inte sudda ut nio månader.
Om jag tycker något så är det att du ska lugna ner dig ett par hekto och läsa vad jag skriver istället för att hitta på saker som jag "tycker".
SvaraRadera"Här är jag kluven. Det är ju onekligen kvinnan som gör den jobbiga delen här så då kanske hon borde få bestämma detta själv. Å andra sidan är man ju faktiskt (oftast) två om barnet och jag kan nog också tycka att pappan borde ha rätt att få vara med vid sitt barns första sekunder som egen individ. Svår fråga."
SvaraRaderaOvanstående är vad du tycker. Eller åtminstone skriver du att du tycker så. Det är det citerade uttalandet jag reagerar på. I övrigt har jag inte påstått att du tycker något. Däremot FRÅGAT vad du tycker.
Ok, du har läst det, är det då inte på sin plats och tolka vad det verkligen står då? Men men, jag ska förklara igen.
SvaraRaderaSåhär: Jag är kluven och jag tycker att det är en svår fråga. Var skriver jag att du har fel i dina åsikter? Ingenstans. Jag skriver att jag inte vet. Att inte veta är samma sak som att vara kluven. I klartext, jag kan tycka att mamman ska kunna förbjuda pappan, men samtidigt tycker jag att pappan borde ha rätt att vara med.
Du tycker enbart att mamman ska få bestämma, du är inte kluven. Du tycker inte att pappan har någon rätt att vara med om mamman inte tycker det. Och jag vet inte om jag håller med dig där. Alltså, jag vet inte. Där är skillnaden i våra ståndpunkter, du vet vad du tycker jag vet inte vad jag tycker.
Jag har lika mycket rätt att vara kluven som du har rätt att inte vara det. Faktiskt.
Ja, du frågar vad jag tycker om några frågor. Om du hade gjort det på ett trevligare sätt hade jag kanske bara tolkat dem som frågor och inte som förolämpningar, men det gör jag nu.
Slutligen, detta är en blogg, min blogg närmare bestämt. Om det är någonstans som jag måste få ha rätt att ha, eller inte ha, en åsikt så är det här.
Ja, det är din blogg och jag tycker självklart att du ska ha rätt att uttrycka dina åsikter både på den och i andra forum. Vi har lyckligtvis yttrandefrihet i Sverige.
SvaraRaderaMen eftersom det finnns en kommentarfunktion som vem som helst kan använda-även anonymt-så utgår jag från att det är okej att skriva kommentarer. Och jag är säker på att du inte bara vill ha medhåll, då vore det ju en fanclub snarare än en blogg.
Mina-enligt dig-upphetsade tongångar gäller själva ämnet. Det är inte dig som person jag reagerar på. Jag känner ett starkt engagemang för själva frågan. Jag har inte följt din blogg särskilt noga, men nog tar även du till starkt språk när du blir upprörd eller engagerad? Två axplock:
"Inte för att jag tror att det skulle ge någon effekt, men jag vill heller inte ge mina pengar till ett företag som låter galningar sitt oemotsagda i TV."
("Galningen" som du refererar till är psykoterapeuten Louise Hallin, ganska häftigt ordval tycker jag.)
"Och läser man kommentarerna till artiklarna så ser man hur illa ställt det är med intelligensen hon svenska folket. Det är konstigt nog flest män som verkar hysa dessa insnöade, inavlade, kortsiktiga och idiotiska åsikterna. Det är nästan så lite skadeglädje skulle krypa fram ifall de hamnade i en liknande situation. Men så lång kan nog inte deras intellekt ta dem tankemässigt. " (Jag kan tänka mig att jag skulle reagera likadant som du om jag läste de kommentarer du syftar på med det här inlägget, men jag skulle nog ha nöjt mig med att kritkisera deras åsikter och inte kalla dem "inavlade" mm)
Att mina frågor om aborträtt mm tas som förolämpningar av dig kan jag inte göra mycket åt, eftersom det var just frågor om din inställning, inte om dig som person.
För mig går gränsen vid att kalla folk saker, men själva ämnena måste man enligt mig få diskutera stundtals högljutt.
Slutligen vill jag än en gång understryka att frågan vi diskuterat här inte alls är okomplicerad för mig. Inte abortfrågan heller för övrigt. Tanken på att en man går miste om sitt barns födelse när han inget hellre vill än att vara med gör ont i mig. Likaså att en man som vill ha barn tvingas genomgå en abort mot sin vilja. Men att de här frågorna är komplicerade innebär inte att man kan vara kluven i frågan om vem som har beslutanderätten. Tycker jag.
Jo, Hallin får mig att gå i taket med hennes åsikter (och hennes sätt). Jag brukar försöka att hoppa på människors åsikter mer än personer, men i hennes fall tycker jag faktiskt att hon beter sig som en idiot. Sitta i TV och ställa diagnoser på folk hon inte träffat. Ge råd som enligt modern forskning är förlegade. Men viss, där ger jag dig rätt i att jag hoppade på henne som person. (Och jag kan garantera att jag kommer att göra det igen)
SvaraRadera"Det är konstigt nog flest män som verkar hysa dessa insnöade, inavlade, kortsiktiga och idiotiska åsikterna." Om du läser detta igen så är det åsikterna som är insnöade, inavlade och kortsiktiga, inte personerna. Men visst, jag hoppar på svenska folket, det kan jag ge dig.
Din första fråga är forumlerad såhär:
"Tycker du att mannen ska ha vetorätt mot abort också?" Om du rannsakar dig själv lite kanske du kan förstå varför jag ser det som ett påhopp. Om inte kan jag förklara. Det är för att jag inte, någon enda gång, har sagt att mannen ska ha vetorätt, jag har sagt att jag inte vet vad jag tycker, men det verkar du inte förstå. Det är ordet "också" som enligt mig gör det till ett påhopp. Vadå "också"? Med det ordet tillskriver du mig åsikter som jag inte ens själv vet om jag har eller inte.
Hade inte min man varit med vid den äldstas förlossning hade jag ALDRIG varit tvåbarnsmammma. Jag hade varit traumatiserad för livet. Å andra sidan: hade han varit lika rädd som jag var, hade han snarare stjälpt än hjälpt... Men sånt vet man inte innan.
SvaraRaderaOkej, jag förstår din poäng. Du har aldrig sagt att du tycker att mannen ska ha vetorätt. Du har sagt att du inte vet vad du tycker. Och det står dig förstås fullständigt rätt både att tycka och att inte veta.
SvaraRaderaMin(något slarvigt formulerade)parallell till aborträtten står jag dock för. Att säga att man inte vet om mannen ska ha rätt att närvara vid en förlossning mot kvinnans vilja är för mig delvis samma sak som att säga att man inte vet huruvida mannen ska ha rätt att stoppa en abort.
Jag ber också om ursäkt för att jag läste slarvigt och missade att det var åsikter och inte personer du kallade inavlade etc. Att kalla någons åsikter för inavlade ligger i mina ögon ändå rätt nära ett personangrepp. Tror att det är lite svårt att skilja sak från person när det gäller inavel men nu är jag lite off topic:-)
Kan tillägga att mina egna förlossningar hade blivit betydligt sämre om min man inte varit där, särskilt den första som var jobbigast. Hade han sagt att han vägrade vara med hade jag fått acceptera det, men känslomässigt hade jag sannolikt upplevt det som ett svek både mot mig och mot barnen. Utgångspunkten bör självklart vara att båda föräldrarna (eller alla om det handlar om vissa regnbågskonstellationer) närvarar vid en förlossning. Förutsatt att den födande kvinnan vill ha det så, och det tror jag att hon i regel vill om relationen är trygg och bra.
Jag tror att du i den här meningen faktiskt på pricken beskriver varför jag är kluven. Eller varför jag inte bara accepterar att det är helt kvinnans val, även om jag intellektuellt kan förstå att det är/borde vara det. "Hade han sagt att han vägrade vara med hade jag fått acceptera det, men känslomässigt hade jag sannolikt upplevt det som ett svek både mot mig och mot barnen." (Ja, det är väl typ så jag känner, fast tvärtom då)
SvaraRadera