Ämne: Jämställdhet, föräldraskap och föräldraledighet
Efter mitt förra inlägg fick jag en hel del mothugg. Jag blev på intet sätt övertygad, men det visar ändå att det finns unika lösningar för alla familjer. Det som gör mig tveksam till att vara ledig på 50 % är att jag skulle tycka att det känns mer som om man egentligen inte frånvarande 50 % på båda platserna. Dessutom undrar jag om man kan få samma närhet till barnen om man jobbar 50 % som om man är hemma 100 %. Och i mitt fall skulle jag bli väldigt stressad av att jobba 50 % för jag skulle känna mig oerhört otillräcklig på jobbet (och kanske även i hemmet). Observera att jag pratar om primär föräldraledighet. Alltså innan barnet går i förskolan.
Och på tal om detta läste jag en ledare i Expressen idag angående en tredelad föräldraförsäkring. Jag är negativ till ett sådant förslag. Mest för att jag själv, som tar ut flest dagar men ändå delar lika i tid, inte skulle kunna vara hemma lika länge med vårt barn med ett sådant förslag. Men jag är också negativ för att det finns så många olika lösningar för olika familjer att en sådan delning skulle kunna få negativa konsekvenser. En delning 50/50 ser jag som fullständigt "hål i huvudet".
Argument som att föräldraförsäkringen är pengar som staten "ger" föräldrar biter inte heller på mig. För pengarna som staten "ger bort" kommer nämligen från min lön i form av skatt. Och om nu staten "ger" mig pengar så borde jag väl i så fall kunna ge dem vidare till någon?
Ok, jag är för en tredelning... varför? Jo för att det i så orehört många fall är mamman som är hemma mer. Argumenten är hur många olika som helst, till och med samma argument men från olika håll leder till att mamman tar ut mest tid...
SvaraRaderaOch när det gäller 50-50 jobb/föräldraledighet så har det för mig handlat mycket om att träna på att vara i nuet...
Hmm, jo, det där med att leva i nuet borde jag träna på. Jag lever nästan alltid för en framtid som jag inte vet hur den kommer att se ut.
SvaraRaderaHur som helst, så är jag ju för att alla ska få göra som de själva vill och kan egentligen inte ha någon åsikt om andras val. Dock är det intressant att höra hur andra resonerar! :-)
Jag förstår den generella tanken bakom både 33/33/33 och 50/50, men tycker inte om dessa pekpinnar. Fast om man istället omvandlar "antal uttagna dagar" till "tid spenderat med barnet" då köper jag 50/50. Tyvärr är det väl svårt att mäta den tiden och alltså svårt att kontrollera ett sådant upplägg. Men för mig speglar antalet utttagna dagar inte på något sätt tiden vi varit/är hemma med vår lilla.
Tanken med 33/33/33 är förstås god, men problemet är att den utökade styrningen ytterligare minskar möjligheterna för familjerna att hitta den bästa lösningen för just dem i den situation de befinner sig just nu och så vidare.
SvaraRaderaMånga har ju inte heller råd att fördela dagarna lika, då inkomstbortfallet blir så mycket större när familjens "höginkomsttagare" är föräldraledig - varför den ena parten inte är hemma lika mycket. Öronmärkta dagar resulterar ju i sådana fall bl.a. att barnen börjar i förskolan mycket tidigare än vad som är tänkt (och kanske nyttigt).
Jag skulle vilja kasta ut en diskussionskrok och hävda att jämställdhet inte kan mätas i uttagna föräldraledighetsdagar, utan i "nöjdhetsnivån" hos båda föräldrarna, vad beträffar den aktuella situationen.
Min fru älskar t.ex. att arbeta, medan jag inget hellre vill än att vara hemma med barnen. Klart att jag tar ut fler dagar än henne och klart att det är en starkare signal om jämställdhet än om vi hade delat dagarna rakt av...
Trevlig blogg, förresten! :)
Jag tror att det handlar om en skillnad i grundinställning om vad föräldraledighet innebär. För dig och många med dig – särskilt mammor, verkar det som – är föräldraledigheten en efterlängtad möjlighet att lämna det vanliga, att skapa en liten egen värld med barnet (och förhoppningsvis partnern också).
SvaraRaderaSå känner inte jag alls. Jag har inget behov av att dra mig undan, och jag tror inte heller att barnet har det. Ett spädbarn behöver någon som är med dem just där och då, och att det måste vara samma person under x antal månader i sträck, det tror jag inte på.
Sedan vet jag inte om man måste vara mentalt närvarande precis hela tiden. Jag kan inte vara det non stop.
Malinka:
SvaraRaderaJapp, jag tror att du har helt rätt i din analys om skillnad i grundinställning. Mitt problem är väl att jag har så svårt att förstå att inte alla tycker som jag. Jag har ju nämligen alltid rätt! (obs! ironi) För mig är jobbet både kul och spännande, men inte i samma division som hur kul och spännande det är att vara hemma med sitt eget barn!
Janne:
Kul att du gillar bloggen! Jag hoppas att du inte tar mitt svar som ett påhopp för det är det inte meningen att vara. :-)
Just det argumentet om att många inte har råd att dela lika tror jag ärligt talat inte på. (Jo, det kan nog finnas sådana exempel med de är nog väldigt sällsynta) Vad jag menar är att man kan dra ned på kostnader, man kan spara innan barnet kommer till världen, man kan leva sparsamt under de få åren barnen är små, i värsta fall kan man flytta till billigare boende. Jag har kompisar där mamman tjänar runt 35 000 och pappan runt 45 000 och de kan inte dela lika för att "det är en ekonomiskt fråga". Vilket skitsnack. De kan dela lika, men de prioriterar annorlunda. Jag hade respekterat dem mer om de hade varit tydliga med att de inte vill dela lika. Man kanske inte kan åka på en superhäftig semester just detta år, men är det inte viktigare att båda föräldrarna får närhet till barnet än att upprätthålla en viss standard?
Din diskussionskrok är intressant. Jag skriver under på att uttagna dagar är ett ointressant mått eftersom det inte alls behöver spegla "ledig tid". Att mäta nöjdhet hon föräldrarna kan kanske vara ok, men problemet som jag har förstått det är att mammorna ofta VILL vara hemma länge och papporna inte kan slåss för sin rätt att vara hemma lika länge. Visst skulle ett sådant mått visa att familjen inte är jämställd om pappan inte kan vara hemma så länge han önskar. Men är det inte redan för sent då?
Din fru tillhör en kategori som jag inte försåtr mig på :-) Jag håller med dig helt och fullt, det är mycket bättre att vara hemma! Vårt "problem" är väl att båda känner så. Det har resulterat i 50/50 delning av ledigheten, men att jag tar drygt 70 % av dagarna. Här ser vi hur illa uttagna färldradagar speglar verklig tid med barnet för övrigt.
Din analys om att barnet tidigare skulle få börja förskola tidigare med ett sådant förslag stämmer på vår familj. Det är inte önskvärt tycker jag.
Hur ska man då göra? Inte vet jag, men att införa restriktioner i en ganska bra försäkring är inte bra tycker jag.
Jag vet inte... Klart att man alltid kan dra ner ytterligare på sina omkostnader, men beslutet att "inte ha råd" kommer ju ändå från en mer eller mindre medveten avvägning: "Hur mycket kan vi sänka vår levnadsstandard innan kostnaden blir högre än vinsten"
SvaraRaderaDet låter kanske lite krasst, men jag tror det är relevant i det här fallet.
Ibland tror jag man gör en större sak av det här än det kanske är. Det måste ju vara bättre att ha en pappa som jobbar heltid, men som är glad och vill leka när han är hemma, än en pappa som är hemma på heltid, men mest suckar och längar till jobbet...
"Det måste ju vara bättre att ha en pappa som jobbar heltid, men som är glad och vill leka när han är hemma, än en pappa som är hemma på heltid, men mest suckar och längar till jobbet..."
SvaraRaderaDet kanske är bättre, jag vet inte, men jag tror kanske inte det. Jag tror nämligen ändå att det är oerhört viktigt för både barnet och pappan att ha mycket tid tillsammans. Alltså ensamma när det är pappan som har hela ansvaret. Annars är det så lätt att mamman kommer in och tar över och då kommer barnen ändå i framtiden att luta sig mot mamman som alltid finns där.
"men beslutet att "inte ha råd" kommer ju ändå från en mer eller mindre medveten avvägning"
Jag tror att det väldigt ofta går att skylla på ekonomin för att kunna göra det enkla valet. Många pappor går nog också med på det för att de själva tror att det är den enkla vägen* och en bra väg. Jag tror inte det. Och jag tycker (nästan) aldrig att ekonomi är ett "giltigt" skäl för att låta bli att vara hemma.
Dessutom är det akademiker som oftast väljer att ändå ta ut mest föräldraledighet, alltså de som "förlorar" mest på att vara hemma.
Nä, jag köper helt enkelt inte ekonomiargumentet.
* Med den enkla vägen menar jag att pappor väljer minsta motståndets väg. Mamman vill vara hemma och eftersom pappor generellt inte vet så mycket om barn så tror han att han inte ska klara det lika bra som mamman.
Jag kunde ingenting om barn innan jag blev pappa. Jag hade aldrig bytt en blöja innan och jag visste inte hur man lekte med små barn. Jag visste inte ens hur man pratade med barn. Nu vet jag, jag har lärt mig. Men jag tror att detta är ett stort hinder för pappor och då tror jag att det är bekvämt att skylla på ekonomi.
Rädslan för det okända. Men var/när kapitulerar de? Den enorma känslo- och kärleksstorm som slår över oss i det ögonblick vi blir pappor - hur tar de sig ur den?
SvaraRaderaJag är inte säker på att man ens kan det. Och det har jag med i bakhuvudet när jag försöker få rätsida på det hela. En förälder som gör den uppoffringen (att inte vara hemma med sitt barn) - vad tror han att han vinner på det? Hur tvingad upplever han sig?
Beslutet kan inte vara så enkelt som det låter...
Hej igej,
SvaraRaderaNej, det är just det där jag verkligen inte på något sätt kan förstå. Det är absolut det häftigaste jag varit med om...och som jag fortfarande ÄR med om. Jag skulle inte byta det mot mer pengar. Inte ens mot massa mer pengar.
Jag tror att många intalar sig att de ska vara hemma "sen". Problemet är väl att "sen" aldrig riktigt inträffar för det är ju aldrig rätt tid för att vara borta från jobbet.
Så jag håller med helt, jag kan verkligen inte alls förstå hur de "tar sig ur det..." Men uppenbarligen gör de det...
Hej hej håller helt med dig! I såväl ditt inlägg här som i din kommentar på min blogg. Jag fattar inte heller det där med smart mamma och färdigmat. Plus att jag är så trött på alla krystade mamma-termer som tidningarna myntar och trendiga mammor och allt att jag nästan kräks...
SvaraRaderaJapp, alltombarn läser jag nästan för att bli irriterad nu för tiden. Dessutom har de helt obefintligt fokus på pappor och papparollen så jag orkar inte ens ta dem på allvar längre. Det är synd för det hade ju varit kul med en plats där både mammor och pappor kan få plats.
SvaraRaderaOch när det kommer till "smarta mammor". Hur viktigt är det med trender när man är föräldraledig? Egentligen alltså??? Och färdigmat är ju som sagt nästan alltid förkastlig så deras sätt är ju inte något att ta efter. Märkligt märligt!!
Så sant! Det enda jag har sett är "så blir du en bättre pappa" (det är redan förbestämt att du är en dålig sådan vill säga...). Och naturligtvis i form av ett bildspel för att generera fler klick.
SvaraRaderaDet har nästan blivit min hobby att skoja om deras konstiga artiklar och bildspel :-)
Förutbestämt! Nu ska jag sova!
SvaraRaderaKul med lite debatt... och det klart att ett sånt här viktigt ämne ska diskuteras, ju mer desto bättre så att det kommer upp på dagordningen lite överallt... Det är ju så klart bra när man får bestämma helt själv och individuellt för varje familj. Det underliga är bara att det blir så otroligt kollektivt lika när man får bestämma individuellt ;-).
SvaraRaderaMen jag tycker att det är häftigt att det hänt mycket på historiskt sett kort tid. När jag var liten kände jag inte till någon pappa som var hemma eller över huvud taget gick in för papparollen, de var mer familjeförsörjare (och jag är 70-talist). Det fanns hemvårdarinnor på 60-talet som tog hand om barnen och lagade mat åt mannen och barnen om frun blev sjuk!!! Numera träffar jag på massor med blivande pappor i alla åldrar som verkligen satsar på att bli pappor... Det är ett fall framåt men jag tycker nog att vi kan behöva någon liten extra puff framåt...
Det kanske ska bli mitt projekt också, att skoja om alltombarn alltså :-)
SvaraRaderaJapp, debatten behövs naturligtvis. Jag tycker också att det är konstigt att det blir så lika val när det gäller föräldraledigheten. Jag är ändå emot ytterligare regler kring denna.
Och naturligtvis är det spännande att det hänt så mycket när det gäller jämställdhet på kort tid. Jag skulle gärna vilja hitta någon lösning för att skynda på det ytterligare. Men jag tror inte på samma väg som du gör. Dock kan jag vara ärlig och säga att jag tror tyvärr att "din väg" är den som kommer att införas.