Och varför sa ingen något?

Ämne: Reflektioner, föräldraskap och papparollen

När jag var yngre fattade jag verkkigen inte grejen med barn.

"De låter, lukar och förstör"
"Man blir uppbunden och förlorar all sin fritid"
"Man får aldrig mer sova ut"
"Man kan inte kommunicera med dem"

Det var min inställning till barn ganska länge. Och jag var ganska tydlig med att kommunicera mina åsikter. En del gjorde några tafatta försöka att säga emot, men de gav det inte något riktigt seriöst försök.Och såhär i efterhand kan jag faktiskt fårstå dem. Vad de insåg var att jag ändå inte skulle fatta. Lite halvt nedlåtande sa några, "du kommer att förstå när du blir äldre". "Det finns inget för mig att förstå" tänkte jag. Men jag hade fel. Och de hade rätt. Jag gillar inte att ha fel, men här erkänner jag mig besegrad. Man kan inte fatta innan man fått en liten. Först då fattar man grejen. Då fattar man varför det är värt att inte få sova ut. Eller varför det är ok att bli uppbunden. För det är bara att erkänna. Jag fattade inte, men jag fattar nu.


Och det där med att bli uppbunden. Man blir inte mer uppbunden än man själv binder upp sig. Barn är tämligen mobila. Och att sova ut? Man kan ju faktiskt turas om att gå upp på morgonen/natten. Och visst kan man kommunicera med barn. Redan från väldig tidig ålder. De som säger att det i början bara är blöjbyten snackar bara skit, eller också har de inte varit hemma tillräckligt mycket för att förstå att det är så mycket mer.

Och varför skriver jag om detta då? Jo, för läste en artikel där en av kommentatorerna uttryckte samma åsikter som jag hade tidigare. "Jag har inte gått på myten med barn och yada yada yada". Ett svagt ögonblick tänkte jag börja argumentera med henne, men sedan insåg jag att hon ändå inte skulle fatta. Lönlöst att förklara något som de ändå inte kommer att förstå.

Och jag har aldrig skrivit ett inlägg med så många meningar som startar med ordet "och". Och nu ska jag sluta skriva för nu är det dags för sängen.

Fiktiva personer försummar sina familjer

Ämne: Jämställdhet, föräldraskap och reflektioner

En sak jag funderat på är varför detektiver och poliser i böcker, TV-serier och filmer alltid försakar sin familj. De jobbar dygnet runt och de kommer med mängder av ursäkter för att prioritera ned familjen och upp fallet de jobbar med. Jag är inte polis så jag har ingen aning om ifall det är så det fungerar inom polisväsendet, men om så är fallet är det ju tragiskt.

Nu senast såg jag Kommisarie Winter som kanske inte kunde följa med sin familj på semester. Sedan har vi ju Wallander som inte ens visste om han hade firat sin dotters stundetexamen. Fast den värsta av dem alla som jag "stött på" är Sven Sundqvist i Roslund/Hellström-böckerna om Ewert Grens. Han har alltid något att fira med sin familj, men måste ställa in det för att Grens kräver det. Jag har lust att skrika rakt ut "men säg ifrån då för helvete!!!!" Stå upp för din rätt att umgås med din familj. I just detta fall är det extra känsligt eftersom Sven och hans fru varit tvungna att adoptera. Och inte ens när man har haft svårt att bilda familj prioriterar man familjen  högre än arbetet.

Är det verkligen så kul att jobba? Är det så viktigt att de personer som är viktigast för en måste stå tillbaks? I böckerna är det tydligen så, men fiktionen verkar ju i detta ämne spegla verkligheten ganska bra...eller?

Själv lever jag efter devisen att man på sin dödsbädd inte kommer att ångra att man inte jobbade mer...