Jag vägrar att vara nummer fem...

Ämne: Föräldraskap och jämställdhet

Kamratposten har tydligen genomfört en undersökning och den visar att barn hellre låter bli att prata med någon om sina problem än väljer att prata med sin pappa. Endast drygt 5 procent av barnen valde att prata med sin pappa när de var ledsna.

Det här mig ledsen, och dessutom blir jag stött av det. Jag är en tävlingsmänniska och hatar att förlora och även om jag inte ser barnuppfostran som en tävling så måste man väl se det som en förlust när barnen konsekvent väljer mamman eller andra framför pappan? Så ser jag det, men det gör tydligen inte alla.

Om, man läser kommentarerna till artiklarna (1 och 2) i Aftonbladet fanns det en mängd ursäkter och bortförklaringar från dåliga pappor. Mycket tragisk läsning måste jag säga. Läs nedan så får ni se...

"Är poängen att det inte ska finnas olika könsroller, eller vaddá? Typisk artikel i femenistiska Sverige... Usch. "

"Fråga barnen vem dom går till när dom vill ha pengar... eller när dom vill ha hjälp med att bygga eller laga något... Det är ju de traditionella könsrollerna som vi lär barnen från födseln. Det betyder inte att pappan kommer på femte plats på listan över vem barnen tycker mest om."

"Hej! Varför bli så upprörd över att barnet söker tröst hos mamman ! det är väl det mest naturliga i världen mamman är den som tröstar barnet när den föds sedan framåt pappan är väl inte den första barnet sedan söker tröst hos. Hela frågeställningen verkar för främmande"

Man kan också läsa om dåliga ursäkter här om man vill... Bloggaren pratar om en klassisk mansfälla. Att mammorna tycker att papporna ska jobba mer för att de tjänar mer. Hur jävla mjäkiga är svenska män i så fall??? Det är väl bara att säga ifrån. Finns det inga pappor som säger "Jag tänker vara hemma, jag är faktiskt pappa!!!"

Tragiskt...