Ämne: Föräldraskap, föräldraledighet och jämställdhet
Jag ska snart gå på föräldraledighet. Förhoppningsvis kan det leda till att denna blogg återupplivas, men jag lovar inget. Hur som helst ska jag vara ledig en bra stund. 8-9 månader är det tänkt. Detta tycker jag är logiskt för min sambo har varit ledig 10 månader och jag redan 1. Så vi kommer alltså i praktiken vara ledig lika länge.
Det konstiga är att alla blir så förvånade när jag säger hur länge jag ska vara hemma. "Va, så länge??" "Vadå länge", svara jag. "Det är ju lika lång tid som mamman, då kan det väl knappast räknas som länge?" Men det kan det ju. En annan person sa: "Det är så typiskt pappor, att ta ledigt i maj och vara lediga över sommaren, höhö." Fördomsfullt tyckte jag. Det är ju inte mitt fel att vår lilla tjej är född på sommaren så att bytet blir naturligt då...
Hur som helst. Min poäng är denna. Sluta tjata om att det är att vara ledig länge när man är hemma lika lång tid som mamman. Tjata hellre om att det är kort pappaledighet att vara hemma kortare än mamman.
En dag att vara krasslig på...
6 år sedan
Eller ...tjata inte alls. Det borde vara upp till varje familj att bestämma ledigheten. Här är jag längre ledig (Min sambo *mannen i familjen* är "BAAAARA" ledig de gånger jag behöver vara i skolan.
SvaraRaderaVilket ses som helt sjukt av omgivningen.
Men, vad de inte vet, är att vi sparar dagar så han kan vara långledig om somrarna, ett tag framöver.
Men oavsett så borde inte ledigheten bekymra någon. Njut av ledigheten med din lilla och strunta i fördomarna, de är extremt svåra att få bort i vår generation.
Jag har tex valt att ha mina barn hemma länge, min son börjar hos dagmamma i höst och min dotter nästa (3,4 resp 2,6 år gamla). Så boooorde man ju inte göra för det är inte bra för barnen.
Bah
SÅ kan det ju vara. Ta inte detta som ett påhopp, men jag har läst forskning som pekar på att det inte går att "ta igen" förlorad tid när barnen är små genom att vara ledig längre när barnen är äldre. Jag kan inte hänvisa till denna forskning för jag kommer inte ihåg var jag läste detta.
SvaraRaderaDet innebär för mig att jag tycker att det är bättre att vara hemma när hon är liten för att jag vill att hon ska känna sig trygg med mig från början.
När barn väljer vilka de vill prata om problem med så kommer pappan på femte (!!!) plats. Jag har inga belägg för detta, men jag tror att det beror på att mamman tar huvudansvaret när barnen är små och det gör att de längre fram också mer naturligt pratar med mamman om detta. Detta känns för mig skrämmande. Jag vill att min dotter ska prata med mamman eller med mig i första hand. Vissa problem lär ju vara mer naturliga att prata med mamman om, men andra borde vi kunna hjälpa till båda.
Dock har vi också sparat dagar vilket gör att jag också kan vara långledig på somrarna vilket känns skönt.
Hur man väljer dagis/dagmamma tycker jag dock är helt upp till varje familj. En tidig eller sen start tror jag kvittar, det finns fördelar och nackdelar med båda.