Och varför sa ingen något?

Ämne: Reflektioner, föräldraskap och papparollen

När jag var yngre fattade jag verkkigen inte grejen med barn.

"De låter, lukar och förstör"
"Man blir uppbunden och förlorar all sin fritid"
"Man får aldrig mer sova ut"
"Man kan inte kommunicera med dem"

Det var min inställning till barn ganska länge. Och jag var ganska tydlig med att kommunicera mina åsikter. En del gjorde några tafatta försöka att säga emot, men de gav det inte något riktigt seriöst försök.Och såhär i efterhand kan jag faktiskt fårstå dem. Vad de insåg var att jag ändå inte skulle fatta. Lite halvt nedlåtande sa några, "du kommer att förstå när du blir äldre". "Det finns inget för mig att förstå" tänkte jag. Men jag hade fel. Och de hade rätt. Jag gillar inte att ha fel, men här erkänner jag mig besegrad. Man kan inte fatta innan man fått en liten. Först då fattar man grejen. Då fattar man varför det är värt att inte få sova ut. Eller varför det är ok att bli uppbunden. För det är bara att erkänna. Jag fattade inte, men jag fattar nu.


Och det där med att bli uppbunden. Man blir inte mer uppbunden än man själv binder upp sig. Barn är tämligen mobila. Och att sova ut? Man kan ju faktiskt turas om att gå upp på morgonen/natten. Och visst kan man kommunicera med barn. Redan från väldig tidig ålder. De som säger att det i början bara är blöjbyten snackar bara skit, eller också har de inte varit hemma tillräckligt mycket för att förstå att det är så mycket mer.

Och varför skriver jag om detta då? Jo, för läste en artikel där en av kommentatorerna uttryckte samma åsikter som jag hade tidigare. "Jag har inte gått på myten med barn och yada yada yada". Ett svagt ögonblick tänkte jag börja argumentera med henne, men sedan insåg jag att hon ändå inte skulle fatta. Lönlöst att förklara något som de ändå inte kommer att förstå.

Och jag har aldrig skrivit ett inlägg med så många meningar som startar med ordet "och". Och nu ska jag sluta skriva för nu är det dags för sängen.

Trygg med pappa också...

Ämne: Jämställdhet, föräldraskap och papparollen

Nu ska ni få ta del av någon sanslöst konstigt. Det är alltså så att det finns barn som är trygga med sin pappa också. Helt ofattbart. Barnen är alltså trygga även när mamma är borta på andra äventyr. Hur kan det vara möjligt, det vet ju alla att mammorna är de enda som kan ta hand om de små varelserna. Det är ju "skapta" för att göra det.

Någon som inte tror på detta är Eva Rusz. Så här säger hon:

"– Rent psykobiologiskt är mammor förprogrammerade att ta hand om spädbarn. Mannen har inte samma biologiska förutsättningar att ta hand om barnet den första tiden."

I mina öron snackar hon skit. Det finns mammor som hellre vill jobba och pappor som hellre vill vara hemma. Ingen ska inbilla mig att en mamma som hellre vill vara någon annanstans är bättre på att ta hand om barnet än en pappa som vill vara hemma.

En annan sak jag funderar på är hur Rusz kommentar hade mottagits om hon sagt något i stil med:


"– Rent biologiskt är män förprogrammerade att ta hand om bilen och de tekniska prylarna. Kvinnor har inte samma biologiska förutsättningar att ta hand om tekniska prylar."

Det hade sannolikt uppfattats som kränkande och könsdiskriminerande. Även om det generellt stämmer att män i större utsträckning än kvinnor ägnar sin tid åt teknik så skulle det uppfattas som nedvärderande om kvinnor tekniska förmåga. Hur kommer det sig att kvinnor, såväl som män, hela tiden kan kasta skit på pappors förmåga att ta hand om sina barn. Genom att åberopa biologi kommer man undan med vilka påståenden som helst. Se bara på Louise Hallin m.fl.

En ny mammaperiod??

Ämne: Papparollen, föräldraskap och barns utveckling

Jag måste erkänna att jag är lite förvånad över lillan utveckling de senaste månaderna. Jag har läst det någonstans och nu tror får jag nog tro på det. Det verkar som att hon har gått tillbaks lite i utvecklingen. För det första säger hon aldrig till om pottan längre. Känns lite konstigt att behöva byta blöjor igen, men men, det går kanske tillbaks till det normala igen snart. Hoppas jag.

Och sedan har hon blivit extrem-mammig på sista tiden. Det hade ju kunnat varit logiskt om det hade varit så att det var mamman som hade varit hemma med henne mest på slutet tycker jag. I och för sig tycker mamman i fråga inte att jag ska gnälla eftersom hon innan det varit pappig i ett halvår. Hur som helst, båda dessa saker är säkert bara en fas, men det sistnämnda sårar faktiskt lite.

Å andra sidan somnade hon i mitt knä igår kväll och det kändes bra och var väldigt mysigt. Så visst gillar hon fortfarande sin pappa. :-)

Ska pappor kunna kräva att vara med på förlossingen?

Ämne: Förlossning, graviditet, BB, papparollen, föräldraskap och jämställdhet

För ett par månader sedan vad jag involverad i en diskussion med en kvinna angående pappors rätt att vara med på förlossning eller inte. Hennes inställning var att det var 100 % kvinnan som bestämde om den blivande pappan skulle vara med eller inte. Om kvinnan inte ville ha pappan där så skulle han inte heller få vara med. Jag sa aldrig att hon hade fel, jag sa att jag inte visste vad jag tyckte. Nu har jag efter ganska lång betänketid kommit fram till vad jag faktiskt tycker i frågan. (Tyvärr var kvinnan helt anonyms så jag kan inte inleda en ny diskussion med henne utan får nöja mig med att skriva ned mina tankar här)

Såhär inledde hon en av sina kommentarer: "Självklart ska det vara 100 procent kvinnans eget val huruvida mannen ska bevittna förlossningen eller ej."

Jag har nu insett att det var just detta som fick mig att inte rakt av hålla med henne. För såhär tolkar jag en sådan mening: "Jag bestämmer detta till 100 % vad du tycker, vill och känner skiter jag i, det är jag som bestämmer". Det var sannolikt inte så hon menade, men så tolkar jag det i min hjärna. Jag tror faktiskt att min tekniska bakgrund är anledningen till att jag inte gick med på det hon sa. För enligt mig är 100 % just 100 %. Låt mig dra en liknelse.

Om en kollega skulle komma in till mig och säga: "Vi har ett problem att lösa. Jag bestämmer till 100 % hur vi ska göra." Då skulle jag säga, ok eller jaså och sedan skulle jag lämna lokalen eller be kollegan att lämna lokalen. Det finns ju inget att diskutera, kollega bestämmer ju till 100 %. 

Så här kommer alltså min slutsats på vad jag tycker i frågan om pappor kan kräva att vara med på förlossningar eller inte:

Jag håller med den kommenterande kvinnan att det är kvinnan som har sista ordet, men jag kan inte gå med på 100 %. Jag kan kanske gå med på 51, 55, 60, 70, 80 och kanske till och med 90 %, men inte 100 %. För i min teknolog-hjärna finns i alla andra procentsatser än 100 % utrymme för den blivande pappan att säga vad han tycker, vad han vill, vad han känner och hur han upplever situationen. Med alla andra procentsatser finns helt enkelt en liten påverkans möjlighet för pappan, även om han inte kan fatta det slutgiltiga beslutet.

Så där har ni mina slutgiltiga tankar i frågan. Man får passa sig för vad man säger till civilingenjörer, vi tar allt ordagrant!

Pappor tar ut fler föräldradagar...

Ämne: Föräldraskap, föräldraledighet, föräldraförsäkring, papparollen, jämställdhet och politik

... men det är ändå alldeles för få. 22,3 % är det tragiskt låga siffra som utgör pappornas andel av uttagna föräldradagar under 2009.Omräknat i dagar är det 34 dagar. Pappornas uttag har ökat med ungefär 10 dagar på lika många år. Det går åt rätt håll, men det går ändå osannolikt långsamt.

Vissa, som Malin Wollin, skriker efter en kvotering av föräldraförsäkringen. Det gör inte jag. Anledningarna till mitt motstånd mot kvoterad föräldraförsäkring är många. För det första är det bara att inse att en delning 50/50 skulle ställa mycket på ändå för många familjer, det är inte bra för barnen. För det andra hävdar jag med en dåres envishet att uttagna föräldradagar inte alls behöver spegla verklig ledig tid med barnet.

Jag har skrivit detta många gånger och ni som läst det kan hoppa över det, men så här är det i vår familj. Mamman till lillan var hemma i elva månader. Jag kommer varit hemma i tio månader när jag börjar jobba. Men uttaget av våra föräldradagar ser ut som följer: 


Mamman - cirka 30 % av dagarna
Jag - cirka 70 % av dagarna


Anledningen till att det ser ut såhär är att jag tjänar betydligt mycket mer än mamman och alltså var det för oss bättre att jag tar ut fler dagar än mamman. På så sätt får familjen en högre inkomst. Vi snålade med dagar under hennes elva månader för att sedan ta ut betydligt fler när jag var ledig. Dessutom är systemet uppbyggt på det sättet att man måste ta fem dagar i veckan för att skydda sitt SGI efter att barnet fyllt ett år. Alltså: För oss hade en kvoterad föräldraförsäkring inneburit ett av dessa två alternativ. 

1: Vi hade varit hemma lika länge båda två, men under en betydligt kortare tidsperiod.
2: Mamman hade varit hemma mest eftersom vi annars förlorat för mycket pengar. 


Dessa alternativ gillade inte vi så vi körde på vårt spår som innebar en, i princip, tvådelat ledighet, men samtidigt en väldigt skillnad i uttagna föräldradagar.

En docent vid Umeå universitet drar upp den gamla myten om att ekonomi i stor utsträckning styr uttaget av föräldradagar. Jag tror också ekonomi är en faktor, men det har ju också visat sig att akademiker tar ut fler pappadagar än pappor utan akademiska meriter. (Nu gör jag antagandet att akademiker har högre lön än personer utan högskoleutbildning)

Jag tror dock att hon har rätt i att ett stort problem är att blivande föräldrar inte diskuterar hur ledigheten ska delas innan barnet kommer. Dessutom finns det, tyvärr, fortfarande ärthjärnor till chefer som försöker motverka pappor att ta ut som föräldraledighet. Och tyvärr är många pappor för fega för att verkligen kräva sin lagliga rätt till ledighet. Och slutligen är det många mammor som mer än gärna tar den större delen av ledigheten.

Vi har en ganska bra föräldraförsäkring i Sverige, låt den vara som den är och låt familjerna dela upp sin föräldraledighet på det sätt som passar dem. Men, och detta är ett stort men, se till att uppmuntra pappor på alla tänkbara sätt att kräva sina halva av ledigheten. Det gäller såväl för politikerna som för arbetsgivarna.

Nu börjar meningarna komma

Ämne: Föräldraledighet, papparollen, jämställdhet och barns utveckling

Jag såg på Sportspegeln idag och de pratade om elitidrottsmäns möjligheter att vara pappalediga. John Alvbåge spelade match samma dag som ett av hans barn föddes. "I samråd med familjen". Han hade fått en del negativa kommentarer, men de flesta var positiva. Här får du en negativ kommentar till. Ditt pucko, om din tjej/sambo/fru har fött barn så kan du för HELVETE inte lämna henne för att spela fotboll. Skämmes tamejfan! Att det kan vara svårt att vara föräldraledig när man idrottar på elitnivå kan jag kanske förstå, men det finns gränser för hur långt min förståelse räcker. Och hur man än vrider och vänder på det så är varken elitidrott eller arbete viktigare än ens barn. Faktiskt. Det gäller alla, även idrottsmän.

Nu till något mer positivt. Det är nämligen helt fantastiskt kul att höra sitt barn prata. Och nu pratas det konstant. Och nu har hon dessutom börjat sätta ihop ord till meningar. Väldigt korta meningar, men icke desto mindre, meningar. Tappa tuppa är en favorit. (Tappat strumpan betyder det)

Hon härmar varje ord som sägs och det är mycket roligt. Dock sa hon idag heveve efter att hennes pappas dator hade kraschat och jan utropade en ilsken svordom. Ett annat ord som jag måste sluta med är satan eftersom jag hörde henne säga "ata" alldeles efter mitt utrop efter den guds motpol.

En annan favorit numera är duplo-lego. Numera bygger hon istället för att riva det pappa har byggt. Det är så sanslöst så fort det går. För ungefär sex månader sedan kunde hon inte gå, eller ja...det kan hon inte nu heller, hon kan bara springa.

Hon är tyst ungefär lika mycket som hon är stilla. Alltså inte alls, förutom när hon sover... Härligt!

Att vara eller inte vara...med på BB

Ämne: Jämställdhet, föräldraskap, papparollen, BB, graviditet, förlossning, profylax och tips och råd

I dag åkte jag lite bil med lillan. Jag slog på radion och programmet handlade om pappans roll vid förlossningen. Man fick maila eller ringa in och förklara hur man såg på pappor på förlossningar. Jag fick under de cirka 30 minuter jag lyssnade höra allt från genomtänkta och kloka inlägg till fullständig idioti. Den som framstod som mest korkad var (naturligtvis) en man som dessutom pratade östgötska. Inget ont om östgötar, men inte låter de överintelligenta precis. (Och innan någon kallar mig för dialektrasist ska jag påpeka att jag själv pratar östgötska, eller i alla fall något som påminner om det)

Hans åsikt var hur som helst att pappan skulle hålla sig i närheten, men inte i rummet där hans barn kom till världen. "Kvinnor har ju haft nio månader på sig att förbereda sig fysiskt och psykiskt så de klarar ju det mycket bättre än oss män". Ja, rent fysiskt kan jag hålla med, kvinnor är bättre på att föda barn än män, men hur trög är man om man inte på nio månader kan förbereda sig psyksikt som man? Jag själv tyckte mest att jag var ett fån under "vår" förlossning, men enligt min sambo var jag tydligen till stor hjälp. Att jag inte var helt snurrig berodde på att jag hade förberett mig bland annat genom att läsa böcker och att gå en profylaxkurs. Oerhört värdefullt och fullt genomförbart på nio månader, jag lovar!

En annan fråga som ventilerades var om mammor skulle ha rätt att förbjuda pappan att vara med. Här är jag kluven. Det är ju onekligen kvinnan som gör den jobbiga delen här så då kanske hon borde få bestämma detta själv. Å andra sidan är man ju faktiskt (oftast) två om barnet och jag kan nog också tycka att pappan borde ha rätt att få vara med vid sitt barns första sekunder som egen individ. Svår fråga.

En kvinna ringde in och tyckte att mammorna kunde ägna sig åt att föda barn, männen gjorde lumpen så då kan ju kvinnorna föda barn var hennes oerhört (o)genomtänkta argumentation. Upplysningsvis kan jag informera om att kvinnor också gör lumpen då och då. Jag vet inte mer vad jag ska säga, argumentationen är så dum att den knappt går att bemöta. Vad händer med de män som inte gör lumpen? (Om jag inte är felunderrättad är det mellan 80-90 % av männen som INTE gör lumpen)

Jag tror att papporna ska uppmuntras att vara med så mycket det bara går innan barnets födelse för att på så sätt känna att de ska delta fullt ut efter barnets födelse. Även om det var jobbigt att vara med på förlossningen ångrar jag det inte på något sätt. Förlossningen var ju ett nödvändigt steg för att barnet faktiskt ska komma till världen så varför missa detta viktiga steg? Läs på, gå profylaxkurs och var med i föräldragruppen då blir ni ganska väl förberedda på förlossningen, även om alla förlossningar är unika får man ändå en bild över det generella förloppet och det är värdefullt. Att skylla på att män inte "har tid att förbereda sig" är löjligt. In och stötta kvinnan som föder ert barn, de är hjältar och att se barnet för första gången är så oerhört häftigt att det inte går att beskriva.

"Vi är ett traditionellt och mansdominerat företag..."

Ämne: Jämställdhet, föräldraskap, föräldraledighet och papparollen

En undersökning av företagens inställning till pappaledighet presenteras i Svenska Dagbladet idag. I rubriken antyds att företagen är positiva till att pappor tar ut föräldraledighet. En mer rättvis rubrik hade varit "företag mer positiva till pappaledighet". När man läser artikeln ser man att det bara är 30 % av företagen som är uttalat positiva. (I den förra studien var motsvarande siffra 4 procent.) Visst är det bra att andelen ökat så dramatiskt, men det är faktiskt uselt att 70 procent av företagen är neutrala eller negativa när det gäller att påverka pappor att vara hemma. 70 procent! Patetiskt! Nedan följer åsikter från de värdelösa negativa företagen:

"Vi får se om du får samma uppgifter när du kommer tillbaka." "Vissa positioner i företaget går inte att kombinera med föräldraledighet." "Vi är ett traditionellt och mansdominerat företag så här är det svårt med pappledigt."

Personligen skulle jag inte jobba kvar på ett företag med den inställningen. Det borde ju faktiskt vara ännu sämre för ett företag om papporna säger upp sig än att de är borta ett antal månader. (Nej, det är inte tomt prat, jag sa upp mig från mitt förra jobb för att jag inte skulle få vara hemma som jag ville när barnet föddes. Mitt krav var 10 pappadagar i samband med barnets födelse och sedan några veckors semester direkt efteråt. Mitt barn föddes på sommaren och jag skulle ändå ta tre veckors semester då, men min chef ville inte lova mig ledigt på flexibel basis. Något jag hade kunnat förstått om vi hade haft mycket att göra, men icke. Han ville bara visa att han hade makt och kunde bestämma. Han blev tämligen lång i ansiktet när jag sa upp mig några dagar efteråt. Han borde inte blivit förvånad för jag upplyste honom om att jag skulle säga upp mig om jag inte fick som jag ville, men han trodde väl att jag bluffade. Mohahahaha!)

Jag tycker att dessa företag borde skämmas. 

Annat märkligt som går att läsa i artikeln:

1. Bara 21,5 procent av föräldradagarna tas ut av pappan. Detta behöver dock inte spegla tid med barn då antal dagar kan fördelas på annat sätt än den faktiska ledigheten

2. Papporna tar ut exakt 60 dagar. Ofattbart. Ta ut era dagar för bövelen!

3. 20 procent av papporna har inte använt en enda föräldradag när barnet fyller tre år. Här kan man faktiskt inte göra annat än att idiotförklara dessa pappor

Men som sagt, det positiva är att papporna är hemma mer, men det är fortfarande för få företag och för få pappor som förstår hur häftigt och viktigt det är för pappor att vara hemma med sina barn!

"Det var pappan som klädde honom!"

Ämne: Föräldraskap, papparollen och jämställdhet

Jag var på öppna förskolan i torsdags, det var som vanligt (mestadels) trevligt. Lilltjejen fick träffa andra barn och jag fick träffa andra föräldrar. Men den här gången blev jag faktiskt riktigt irriterad på tre mammor som satt och pratade.

Mamma 1: "Oj, han har tröjan "bakofram", men ni vet, det var ju pappan som klädde honom i morse"
De andra mammorna skrattade.
Mamma 2: "Ja, det brukar ju bli så då. Men säg inget till honom om det!"
Mamma 3: "Nej, men det är svårt att låta bli. När man blir irriterad så väser man ju fram "jaha, och du satta på honom kläderna "bakofram" i morse igen"
Alla mammorna skrattar och håller med.

Sedan sitter mammor och undrar varför pappor drar sig undan från papparollen. Det kvittar väl om tröjan satt bak och fram? Big deal. Huvudsaken är väl egentligen att barnet har kläder och är glad och varm? Om man blir påhoppad så fort man gör något fel är det lätt att man till slut slutar att ta ansvar. "Det kvittar väl, jag gör ju ändå bara fel och det duger inte åt dig". Jag är mycket tacksam att min sambo inte håller på på detta sätt.

Än jämförelse skulle kunna vara när män sitter och pratar om kvinnliga bilförare, eller andra aktiviteter som vissa män inte tycker att kvinnor ska syssla med. "De gör ju ändå bara fel..."